Sluta skuldbelägg!

Ja, nu får det vara nog med allt detta skuldbeläggande av hundägare! Kontinuerligt ser jag tränare, kända och okända, dela citat i stil med att ”Din hund är en reflektion av din kompetens som hundtränare” eller ”Om du straffar din hund, så straffar du den egentligen för din bristande träning”.

De flesta hundägare som kommer till mig med en ”problemhund”, till kurs eller för utredning, är redan fyllda av skam och en känsla av värdelöshet och hopplöshet. De känner sig misslyckade som hundägare och dömda av alla runt omkring – vänner, familj, grannar, de andra hundägarna i kvarteret och inte allt för sällan även av instruktörer de gått kurs för. Tror ni verkligen att de här hundägarna behöver höra sådana budskap som ”Din hund är en reflektion av din kompetens som hundtränare”? Tror ni inte att de redan känner sig skyldiga och tillräckligt inkompetenta och värdelösa?

För det första så finns det, utöver hundägarens erfarenhet och hundkunskap, massor av parametrar som påverkar hundens personlighet och beteenden som inte hundägaren kan påverka, såsom t ex genetik, tidiga upplevelser och grad av socialisering hos uppfödaren och olika typer av sjukdomar.

För det andra kan det faktiskt hända saker. Enskilda, för hunden, starka upplevelser har en tendens utveckla och förändra beteenden på ett sätt som inte alltid är lätt att se och förstå för den vanliga hundägaren. Den bristande hundtränarkompetensen är bara en av dessa bidragande faktorer.

Sen, för det tredje, så gör faktiskt de allra flesta hundägare så gott de kan. De har ofta börjat med en kurs i vardagslydnad/allmänlydnad. Där känner de tyvärr många gånger att de inte får den hjälp de behöver, sannolikt för att tiden inte finns och ofta finns faktiskt inte heller kompetensen. Men de litar på vad instruktören säger och gör som de blir tillsagda. De har tittat på TV och kanske på olika YouTube-klipp och testat diverse olika tips från Victoria Stilwell, Cesar Milan, Emily Larlham och Barbro Börjesson i en enda soppa. De har läst böcker och blogginlägg, besökt veterinärer och ringt runt till olika instruktörer och till sin uppfödare för att få råd.

Givetvis blandas bra råd med råd om att bl a knipa, häldutta och rycka i hunden (OCH mycket värre saker). Straffar de då hunden för sin egen dåliga träning? Om man verkligen vill, så kan man säga att det delvis är så – men frågan är vad det ska tillföra att påpeka det? Mer skam och skuld? Mer känsla av värdelöshet och hopplöshet? För inte är det motivation och hopp man kommunicerar.

Ibland blir såklart den här saliga röran av testande av olika metoder katastrofal. För hunden, för ägaren och för deras relation. Men en sak kan vi ALDRIG ta ifrån hundägaren och det är att de har försökt. Och de har försökt för att de inte vill ge upp och de är beredda att göra det de kan för att få en fungerande familjehund och en del också en fungerande tränings- och tävlingskamrat. De litar på ”expertråden”. Och de är desperata! Desperata, ledsna och uppgivna och de älskar sin hund så himla mycket.

Eftersom jag vet allt det här allt för väl, så är det så oerhört viktigt för mig att deras första möte med mig ska vara helt fritt från pekpinnar – oavsett om det första mötet är via min hemsida, min FB-sida, telefon eller om vi träffas på kurs. Och jag önskar att vi alla slutade upp med en massa pekpinnar hela tiden. Möt istället hundägaren där den är och arbeta tillsammans mot målet!

Och nej! Din hund ÄR inte en reflektion av din kompetens och förmåga som hundtränare. Din hund är ett resultat av sina nedärvda egenskaper, sina erfarenheter och sin socialisering, sin hälsosituation, sina upplevelser OCH av din träning. Och man kan vara en duktig hundtränare och ändå ha en reaktiv hund. Eller vara en duktig hundtränare och ha en rädd och stressad hund. Precis som man kan ha en en fantastiskt välfungerande hund på alla vis – utan att vare sig ha haft eller tränat hund tidigare!

I min värld är det de som tar tag i problemen, försöker lära sig och i första hand kämpar för att hunden ska klara sin vardag på ett bra sätt de verkliga hjältarna! Ni är de bra hundtränarna! All eloge till er!

Ha en fin solig helg!

sunset-743429_1920

Annonser
Publicerat i Allmänt | 4 kommentarer

My Promise

This is my promise to you – my current and future four-legged friends.

I promise that when I took you into my home, it became as much yours as mine. You will never have to feel you are in the way or that any area of our home is forbidden for you.

I promise I will listen to you. Everyday of your life – I will listen to what you have  to tell me. I will not ignore you and I will respond to what you say. If I don’t understand what you are telling me, I promise I will learn by reading or  by asking someone to support me. I promise I will not just let it be.

I promise I will make your life worth living. I promise that I will take you to fun and exciting places. I will play with you. I will snuggle with you everyday. And I promise I will let you get as much exercise as you need. I will make sure you get to enjoy yummy food and bones.

lykkaomatte

I promise I will let you do what you want to and carefully make sure it’s your choice as well – not only mine. I will help and support you in doing what you need to do in a safe and acceptable way – be it digging, hunting, swimming, chewing or anything else. I promise I will not let you sleep your life away.

I promise I will never force you into doing something you do not want to do. I will never trick you into something scary or uncomfortable. I will never make fun of you or entertain myself by making a fool out of you.

I promise I will never use painful or harmful equipment or methods to enforce my will. Instead I will teach you what I need you to do. I will not make you do tricks that can have a negative effect on your body. I promise I will not intimidate you into doing anything. You and I – we are a team and we need to work together.

I promise I will never leave you – no matter if I change job, have to move or have a child.  I promise I will not abandon you when you get old, if your are not performing in competitons, if you get sick or if you do something stupid. I will always have your back. You are family to me.

I promise I will always protect you. I will always stand up for you – no matter how uncomfortable I feel. I promise I will be your advocate and speak for you when you need me to. You are never alone and I will never let you down.

If, heaven forbid, you get really sick – I promise I will spend my very last penny to help you and give you the care you need. If something happens which makes you feel unsafe and insecure, I will help you overcome that fear. You are my family – in good and bad.

athenaomatte

I promise I will be grateful that I do get to see you grow old, and not get irritated by you, when you need more time during our walks. I promise I will remember that you have given me your best years and that I, too, will grow old one day.

I promise I will be right by your side, through your life, until the very end. When the end comes – I will hold your paw and stroke you calmly, so you don’t have to be afraid when you have to cross that rainbow bridge. And when you do – you will take a piece of my heart with you.

This is my promise to you.

I Love you.

Forever and for Always.

© Ulrika Bevreus

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

En retriever är i sanning en jakthund!

Jag tror jag har varit med om mitt livs (hittills bör jag nog tillägga) häftigaste hundupplevelse i helgen som gick! Jag har upplevt många stunder av djup relation, närhet och samarbete med mina hundar tidigare – men det här var på en helt ny nivå. Det var en känsla av outtalat förtroende, en samstämmighet och en naturlighet som är i princip omöjlig att beskriva. Känslan att se Lykka göra det hon faktiskt är gjord för att göra och hon dessutom gör det som om det var det naturligaste i världen var så häftig och rörande att jag började gråta.

Men låt mig börja från början.

Fredagen den 17 april åkte jag och Lykka uppåt landet för att vara med på ett jaktinternat för Anita Norrblom (Kennel Thorsvi). Jag hade bokat hotell i Kungälv, så det blev Lykkas första hotellvistelse någonsin. Det gick hur bra som helst. Hon ljudade inte en enda gång, skällde inte alls på förbipasserande och sov lugnt hela natten. Efter frukost åkte vi vidare mot Woodwalks-kullen i Ale.

Lördagen den 18/4

Väl på plats serverades det frukost och klockan 08.00 startade vi med presentation av oss själva och Anita berättade lite om sig själv. Jag hade läst lite om Anita tidigare, men visste in så mycket om henne egentligen. Anita visade sig vara en väldigt trevlig, glad, inkännande och kunnig instruktör. Hon är dessutom jaktprovsdomare och har dömt över 1200 hundar under årens lopp. Det för respekt med sig och ännu mer respekt fick jag för henne när hon enkelt och utan snack accepterade att jag klickertränar och inte vill jobba med bestraffningar. Under hela helgen respekterades min hundsyn och i slutet på helgen talade jag om för Anita att jag kände mig väl till mods och att det kändes så bra att jag hade fått träna hund ”på mitt vis”.

Vi var åtta deltagare, tre golden av utställningslinjer och 5 jaktgolden, varav 3 från kennel Seasymphony och sedan var det Lykka och en hanhund som jag inte minns exakt var han kom ifrån. Anita delade in oss i grupper, troligen efter ålder på hundarna – just för att kunna göra lite olika grupper av oss. Under det första passet satt jag och tittade på de 5 yngre hundarna och sen var det vår tur.

Vår första övning gick ut på att Lykka skulle gå jaktfot från en punkt till en annan, där skulle hon se en markering falla, sen skulle jag vända om och skicka henne på ett linjetag åt ett annat håll. Såklart tänkte jag att ”det där går inte”. Vi har aldrig tränat linjetag med så stark störning som att ha sett en markering på ett annat håll, så jag förväntade mig att hon skulle smita åt andra hållet i alla fall.

Men det gick visst. Lykka såg markeringen, men följde mig och satte av i full fräs – rakt ut i helt rätt riktning, plockar dummyn och kommer tillbaka. Efter avlämningen skulle hon springa ut och ta dummyn som hon sett falla innan. Och det var inga problem alls. Sedan skulle vi gå jaktfot tillbaka igen.

Kommentaren från Anita var ”mycket skolat” och att ”tävlingslydnaden lyser igenom”. Hon menar att jag måste jobba på att få Lykka att skilja på att gå lydnadsfot och gå jaktfot mycket bättre – ett elitprov kan pågå i fyra timmar. Hon kan inte gå lydnadsfot så länge och det fattar jag med. Så där har jag en läxa att jobba på. Exakt hur jag ska få till en avslappnad jaktfot och ändå behålla intensiteten och fokuset i tävlingslydnaden blir en utmaning för mig. Men jag gillar utmaningar, så det känns bara spännande!

En annan kommentar var att hon tyckte jag skulle ta bort armarna när hon är på väg – hon sade att ”det ser bara nördigt ut”. Fnissade lite och tänkte ”du har ingen aning om vilken nörd jag faktiskt ÄR”. Och avlämningarna i jakten ska numer göras rakt framifrån – för att skilja ännu mer på det för Lykka. Och det är något jag också köpte med hull och hår.

Andra passet innan lunch fick hon gå på två linjetag och båda de två tog hon utan tvekan.

DSC_0219 DSC_0236 DSC_0269 DSC_0294 DSC_0295 DSC_0304 DSC_0305

När det var dags för lunch var jag redan rätt tyst och fundersam. Jag insåg redan då att jag måste ”snäppa upp” träningen för Lykka. Hon kan betydligt mer än jag tror. Det är dags att avancera och i mitt huvud började jag redan lägga upp övningar, planer skotträning och strategier för att få till ett bra jaktfotgående. Jag var stolt som en tupp och det kändes extra bra att det gick så bra för oss – särskilt eftersom jag var den enda som uttalat inte jobbar med korrigeringar.

Efter en välförtjänt lunch var det dags för den andra gruppen och jag kunde sitta i lugn och ro och kika igen. När det var vår tur så skulle vi tre i vår grupp stå på en linje och Anita skulle skjuta med apportkastaren. När hon hade skjutit skulle hund 1, skickas på linjetag åt ett helt annat håll, hund nummer 2 också på ett linjetag åt ytterligare ett annat håll och hund 3 fick hämta dummyn Anita skjuitit iväg – men först efter att den sett de andra två hämta dummies. Sen skulle vi varva så att alla fick stå på de olika platserna.

Jag kände att ”nä, det här är på tok för svårt för oss”. Lykka är inte så väldigt skottvan och var rädd att hon skulle bli skrämd och påpekade detta för Anita. Vi testade dock och vid första skottet stod hon en bit ifrån oss. Det enda som hände var att Lykka vrålstirrade på dummyn som flög. Hon var inte alls rädd och jag tänkte att ”hon kommer inte att ta linjetaget nu”. Vi var hund mummer 1 första gången och jag skickade ut henne. Hon sprang rakt ut, vek sen av och skulle mot markeringen. Jag visslade inkallningssignalen och hon kom som ett skott!!! Jag skickade ut henne på linjen igen och hon tog det tveklöst denna gången.

Så förvånad och grymt stolt jag var över henne! Hon lyssnade på sin inkallninssignal i en sådan svår situation och hon tog minsann det där linjetaget!

När alla tre hundarna gjort sitt, så brann andra skottet av och vi var då hund nummer 2. Nytt linjetag på annat håll och hon tog det omedelbart. Och när det var vår tur att hämta markeringen, så hade hon inga problem med att komma ihåg den – trots att de andra två gjort sina linjetag först. Så makalöst stolt var jag!

Avslutningsvis gick vi jaktfot och plötsligt brann ett skott av. Lykka tappade lite koncentrationen, men fann sig snabbt och gick in i ”ledet” igen.

Efter detta var det fika i gröngräset och småprat. Givetvis skulle någon fråga Anita om huruvida hon jobbar med godis eller inte och samtidigt rikta blicken på mig. Jag är van vid sånt när jag vistas bland jägare och jakthundstränare – så mig bekommer inte frågan i sig någonting alls. Men när det kommer från någon som har stora problem i samarbetet med sin hund och vars hund uppenbarligen hellre hade gjort något helt annat än jobbat med husse så känns det så konstigt. Varför ifrågasätta godiset någon annan ger sin hund istället för att ifrågasätta sitt eget träningssätt när det finns så uppenbara brister i kommunikationen och relationen?

Men som sagt brydde jag mig inte och ingenting kunde plocka ned mig från mina rosa moln. Lykka hade varit helt makalös hela dagen och jag var full av tankar. För mig var detta en konstig upplevelse. Kanske som en av mina vänner skrev ”för att du inte förväntade dig att det skulle gå så bra”. Förmodligen var det så. Och att se min lilla gula fluff fara fram över fältet och göra det hon ska så naturligt och så enkelt var häftigt. Jag var förundrad och fattade inte vart hon lärt sig allt. Visst har vi tränat, så det var inte helt nytt för henne. Men att det satt så väl som det gjorde – trots ny plats och trots svåra övningar med mycket störning, var överraskande.

Jag gick och lade mig tidigt, då jag var trött och ville vara laddad inför söndagen, som skulle börja med vilthantering.

Söndagen den 19/4

Vi började dagen med frukost och lite teori kring just vilthantering. Anita pratade en del om att man helst vill se att en retriever är s k ”spontanapportör” och inte är selektiv eller tveksam i sitt urval. Hon pratade också om att hur spontant hunden apporterar är till stor del genetiskt och väldigt ärftligt. Hon underströk dock att det är skillnad på att vara ”icke-spontan” kontra ”oviltvan”. Jag tänkte genast på Lykka och undrade hur hon, som kanske tränat med kallvilt 3 gånger och då endast med skata, skulle reagera. Man kan ju knappast kalla henne viltvan, men jag hade heller inte sett någon spontanitet hos henne.

Dagen till ära hade Anita kråka och and med sig. Återigen började första gruppen och det var varierat, vissa hundar tog fåglarna efter visst övervägande och lade ner dem på tillbakavägen, någon ville helst inte lämna ifrån sig fågeln och några tog inte fåglarna alls. Men överlag var alla duktiga!

Sen blev det vår tur. Till saken hör att jag hade skrivit till Anita i förväg att min hund är tveksam till vilt, så jag var verkligen inte alls säker på att Lykka skulle ta fågeln. Anita presenterade först kråkan för Lykka. Lugnt, mjukt och trevligt pratade Anita med Lykka medan hon bekantade sig med doften. Hon verkade inte jätteintresserad och jag förväntade mig att hon skulle springa rakt ut, nosa på den och komma tillbaka tomhänt.

DSC_0459 DSC_0460

Anita tog fågeln och gick iväg och gjord en markering. Jag släppte iväg Lykka och hon försvann in bakom ett nedfallet träd och jag såg henne inte mer.

Plötsligt hörde jag Anita ropa:

”Den du! Spontanare får man leta efter.”

Sekunden efter såg jag min gula, fluffiga retriever komma i full galopp med en fin kråka i munnen. Hon var mjuk och behaglig i sin mun och såg så självsäker ut.

Precis då tänkte jag: ”Jag förtjänar inte den här hunden”.

Sen kom tårarna. Lykka lämnade av kråkan till mig så fint och jag var tvungen att vända mig bort från resten av gruppen för att samla mig en aning.

DSC_0470

Anden tyckte hon var stor och hittade inget bra grepp. Efter att hon tagit den från mina händer ett par gånger, så lade vi ner. Enligt Anita har detta ingenting med hennes spontanitet att göra – utan helt och hållet hennes ovana. Hemläxa blir att träna med större, klumpigare och tyngre dummies och introducera alla vanliga sorters vilt, såsom duva, and, trut, fasan, kråka och kanin.

Vid lunchen gick Anita igenom sin plan för sista passet för respektive hund som hon gjort på lördagskvällen. Jag och Lykka skulle få gå ett ”mini-jaktprov”. Två enkelmarkeringar och ett sök i en följd och vi skulle följa efter skytten från start till slut. Jag blev minsann lite nervös vid tanken på det.

DSC_0489

När det var vår tur, började vi med att hälsa på domaren och sen gick vi efter skytten till första stationen. Skottet brann av, dummien föll och Lykka hämtade. Som om hon aldrig gjort annat. Vi följde skytten till nästa station. Skott, dummy och Lykka briljerade igen.

Transport bakom skytten till nästa station. PANG – mitt under transporten. Lykka kikade efter dummyn – men där var ju ingen. Skytten förklarar situationen för mig och det är alltså dags för söket. Jag skickar henne och hon plockar in alla 3 utlagda dummies blixtsnabbt.

Anitas kommentar till mig därute var:

– ”Hon har ett fantastiskt sök. Du har en riktigt bra hund – men jag tycker du förvaltar det dåligt. Vad tusan ska du hålla på med tävlingslydnad för?”

Och så skrattade vi båda två :).

DSC_0508 DSC_0531 DSC_0534 DSC_0520_kopia DSC_0523 DSC_0524

Enligt henne så har vi viltvanan och få bort tävlingslydnadsdelarna (fot och avlämningarna) kvar. Annars har vi ett förstapris i B-prov NKL. Smått chockad, överlycklig och stolt traskade jag tillbaka och njöt av den sista timmen. Jag var så stolt så jag kunde spricka.

Redan i bilen på vägen hem funderade jag på hur jag nu skall göra framöver. Jag måste ju satsa på apporteringen också. Det svåra är att hitta folk som både kan det här med jakten och har ett mjukt förhållningssätt till hundar. Jag vill inte vara med i en träningsgrupp där det korrigeras hit och dit och fnyses åt min hundsyn. Samtidigt vill jag gärna träna med folk som kan sin sak – både den jaktliga biten och hundträningsbiten. Svårt det där….

Sammanfattningvis
För mig är det uppenbart att jag är skyldig Lykka att fortsätta med och även satsa på apporteringen. Det är hennes naturliga uppgift och plats att vara på. Det flytet och den samstämmigheten vi hade var fantastisk. Och hennes vilja, drivkraft och motivation gick inte att ta miste på.

Stundvis kändes det som om hela hennes väsen skrek till mig att ”Det här är LIVET, matte!”. Hon såg på mig med sån glädje i blicken att det inte gick att ta miste på. Och jag blev glad av hennes innerliga glädje.

Den här helgen blev det tydligare för mig än det någonsin tidigare varit att det är det här min hund är skapad för. Och DET var en häftig känsla. Att se min lilla tjej i sitt naturliga element är en fröjd och jag kommer att se till att hon får fortsätta blomma ut som den retriever hon är. Jag har alltid sagt det, men från och med nu kommer det att bli ett ännu starkare budskap från mig:


En retriever är en jakthund. En apporterande fågelhund.

Låt den få vara det.


DSC_0464_kopia


Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Lite respekt, tack!

Jag är upprörd och bara måste få uttrycka min ilska.

Om det nu är så att man bara kan gå en kurs i något och sen själv tror sig kunna hålla kurs i detsamma, varför är inte varenda jävla människa som någonsin gått en hundkurs instruktör?

Även om min mamma är hemkunskapslärare och jätteduktig på att laga mat, så vore det hål i huvudet att säga att hon kan hålla kurs i thai-matlagning bara hon själv gått en kurs i det! Skulle hon kunna svara på frågor om kryddkombinationer, hur thailändsk mat normalt sett är uppbyggd och andra specifika saker? Högst sannolikt inte – för att hon inte har tillräcklig kunskap i ämnet!

Med logiken att bara man gått en kurs i något själv, så kan man hålla kurs i samma ämne, så skulle matteläraren kunna hålla engelskalektioner efter att ha gått en kurs själv (utan att veta hur man t ex hanterar elever med språksvårigheter och utan att förstå logiken bakom pedagogiken för språkundervisning). Aerobicsinstruktören skulle kunna vara PT efter att ha haft en PT själv ett par gånger (utan att ha näringslära och helhetsbilden med sig). Hur skulle det se ut?

Det är precis den här typen av s k ”instruktörer” som sabbar för oss som är seriösa. De får folk att tänka att ”det fungerar inte med hens metoder”. Jag skäms för de som gör på det här sättet. Oproffisgt och så stjälper de branchen mer än de hjälper.

Och var är respekten för andra i hundbranschen? De som läst, utbildat sig, tränat hundar och hjälpt andra med problem i många, många år? Och vilket ansvar känner egentligen de som tar sig an problem efter att ha gått en kurs själva i t ex hundmöten? Förstår de att deras kompetens för hundarna kan göra skillnad mellan liv och död? Om de inte blir hjälpta på ett adekvat sätt, så orkar inte ägarna längre. Och dessutom – om man inte vet vad man gör – så kan man göra saker och ting oändligt mycket värre! Så var är respekten för hunden? Och för hundägarens ärliga och villiga försök att göra något åt sin situation?

images1

Återigen – ska du gå kurs, var oerhört noga med vem som håller kursen. Om de inte har instruktörsutbildningsvarianten i det ämne de ska undervisa i, så ska de i alla fall ha gedigen egen erfarenhet i att arbeta med det de ska undervisa i. Detta gäller SÄRSKILT om det är beteenden du vill bli av med: skällande, ensamhetsproblematik, hundmötesutfall, jaktproblematik osv. Det gäller såklart även kurser i lydnad, rallylydnad, agility osv.

I grund och botten handlar det trots allt om grundläggande respekt för andras kunskap och erfarenhet. Så visa respekt för de som lagt ned tid, pengar och engagemang på att utbilda sig och träna i många år genom att inte sno och tro att man kan göra detsamma som hen genom att ”gå en kurs”!

Dock vill jag påpeka att det visst är skillnad om vederbörande t ex är hundinstruktör och har en specialkurs i något hen behärskar baserat på tidigare erfarenhet. T ex en valp- och vardagslydnadsinstruktör som blivit inspirerad efter att ha deltagit på en annan kurs och vill hålla t ex en inkallnings- eller koppelkurs. Eller en kunnig klickerinstruktör som vill hålla en grundfärdighetskurs. Men att tro att man på fullaste allvar kan ge en bra kurs i t ex nosework bara för att man gått en kurs själv och är vardagslydnadsinstruktör i botten är självbedrägeri och oansvarigt!

Jag skulle t ex själv aldrig hålla en kurs i agility bara jag gått en eller två kurser i det själv. Jag skulle säkert klara det hjälpligt – men det skulle inte bli en bra kurs! Jag respekterar de som kan det och är helt säker på att de gör ett fantastiskt mycket bättre jobb!

Nosework och agility gör kanske inte så mycket att man inte har så mycket erfarenhet i – men tänk vilken skada man åstadkomma om det är hundmöteskurser, antijaktkurser, stresshanteringskurser eller liknande problemlösning. Hunden lär sig i värsta fall fel saker, problemet förvärras. Hundägaren lär sig att (i vårt fall) ”mjuka metoder” inte fungerar som problemlösning. Och det är den respektlösa, oproffsiga och okunniga instruktörens fel.

Nej, jag kommer aldrig mer att rekommendera folk till kurser där jag upptäcker att instruktören underminerar kollegors utbildning och erfarenhet eller snor material och kursupplägg. Inte heller kommer jag att delta på kurser hos vederbörande. Punkt slut.

Trevlig onsdag på er 😊!

images

 

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Tankar kring omvänt lockande

Inom hundträningen finns ett begrepp som kallas ”omvänt lockande”. I praktiken menar man att man har lärt hunden att avstå från något det den vill ha (t ex en godisbit eller en leksak) och istället fokusera på att hålla ögonkontakt och på uppgiften. När hunden utför uppgiften utan att försöka komma åt godbiten eller leksaken utan vårt ”varsågod” så belönar vi den. Hunden vet helt enkelt att avstå är det enda sättet att få det den vill ha.

Detta har visat sig vara väldigt användbart i flera olika situationer. Det är särskilt användbart för att få hunden att hålla en viss position och bli helt stilla – som i t ex sitt, stå och ligg kvar. Andra användningsområden är t ex för att få en hund som skäller eller gnäller att vara tyst, för att få en hund som tuggar på apporten att hålla den still eller för att få en hund att hålla position i fotgåendet. Och det kan vara väldigt effektivt!

På senare tid har jag dock börjat känna mig tveksam till det. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför och därför började jag studera olika hundtränare när de arbetar med just omvänt lockande. Så småningom så började tankarna utkristalliseras och polletten trillade ned. Det visade sig att jag egentligen inte har problem med metoden som sådan, utan på vilket sätt den används.

När man använder omvänt lockande på, enligt mig, rätt sätt så är det ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa till att både lösa problem och kvalitetssäkra beteenden. Och det är just det som det är till för – i alla fall om du frågar mig. Att ta fram sin godishand och få hunden som trampar med framtassarna att bli stilla i kvarsittandet, den pipande hunden att tystna eller den ”framåtkasande” hunden att ligga still i platsliggningen kan vara en jättebra hjälp! När hunden ser det omvända lockandet blir den ofta stilla och tyst och det skapar en möjlighet för oss att belöna det beteende vi vill ha – istället för att vänta ut, göra om eller felmarkera ett beteende. So far, so good.

På samma sätt kan man kvalitetssäkra beteendet genom att försöka locka hunden att göra fel. Om jag sagt ”sitt” kan jag ta min godis och försöka locka hunden att ställa eller lägga sig och om hunden inte följer min godishand, så belönar jag hunden. Jag kan också t ex kasta iväg en leksak och när hunden inte springer efter den, kan jag ge den en godis för att den sitter kvar. Genom att utsätta hunden för flera olika lockelser kan jag så sakteliga försöka säkerställa att hunden inte låter sig lockas att göra fel oavsett miljö och störning. Jättebra!

Problemet som jag sett på senare tid är att många lätt blir ”beroende” av det omvända lockandet. Lockandet blir inte omvänt – utan bara rätt och slätt ett lockande och en hjälp som vi byggt ett beroende till. Medvetet eller omedvetet – men de blir likväl beroende av det. När de kommer ut på tävling eller i tävlingslika situationer och tvingas ta bort lockandet så återuppstår problemen som man tror sig ha tränat bort och den så fokuserade hunden låter sig lockas av både publik, domare och blir allmänt disträ. Så står den stackars föraren och ser ut att slita sitt hår. Vad händer? Varför gör du så här? Var är min fokuserade hund?

Det omvända lockandet har blivit en signal. En signal för fokus, för att vara stilla eller för något annat. Avsikten var att hjälpa hunden göra rätt, men hunden har alltså blivit beroende av hjälpen.

Själv använder jag visst omvänt lockande, men med varsamhet och eftertänksamhet. Jag tänker noga igenom vad jag vill att det ska göra för mig och är medveten om att det bara ska vara en hjälp till problemlösning eller för kvalitetssäkring. Det är således en hjälp som ska arbetas bort så kvickt som det bara går, precis som alla andra hjälper jag använder i min träning.

Låt oss säga att hunden tidigare har suttit kvar en hel minut (men trampat med framtassarna) när jag stått på 10 meters avstånd. För att lösa problemet med de trampande tassarna skulle jag t ex testa följande:

1) Ställa mig betydligt närmare, säg 1 meter ifrån, ca 5 sekunder med ett omvänt lockande i form av en godishand.

Låt oss nu säga att min hund stillnar med tassarna. Jag har hittat en framkomlig väg – men istället för att backa och dra ut på tiden och fortsätta med omvänt lockande så sänker jag kriterierna. Efter ett par repetitioner skulle nästa steg kunna vara:

2) Ställa mig 0,5 meter ifrån och bara 2 sekunder – utan omvänt lockande.

Alltså sänker jag kriterierna ytterligare något och testar utan godishanden. Detta bör ha skapat en möjlighet för mig att belöna hunden.

Kanske får jag upprepa detta ett par träningspass och börja med ett par repetitioner med ett omvänt lockande som hjälp. Men efter ett tag ska hunden ha förstått att det är bara stilla framtassar som ger belöning. Och tassarna ska vara stilla utan att jag går med godis, leksak eller annat i min hand.

Jag sänker alltså hellre kriterierna igen än bygger in ett beroende till ett omvänt lockande.

Det var mina skärtorsdagstankar kring en träningshjälp som jag verkligen gillar – men som jag ser används på fel sätt allt för ofta. Så mitt råd till dig som arbetar med det blir: var noga med vad du vill ha det till och var medveten om att det lätt blir en signal och en inbyggd hjälp som du inte kan ha på tävling.

Tänk hellre efter före!

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Klickerträning är inget att hålla på med…?

Det finns ett par påståenden som jag är så trött på att höra och på att behöva förklara hela tiden. Traditionella tränare som inte förstått eller har kunskapen kring klickerträning och operant inlärning har fler olika anledningar till varför detta inte skulle fungera. Anledningar som de mer än gärna delar med sig av till andra. När man då som lika okunnig hör anledningarna kan de kanske verka logiska – just för att man själv inte förstått eller har kunskapen om klickerträning. På det viset får dessa anledningar en sorts eget liv och går bara runt och runt. Och vi som aktiva klickertränare får kontinuerligt förklara varför dessa anledningar inte är  giltiga.

Nu tyckte jag minsann att det var dags att här i bloggen ta upp, och bemöta, de jag får höra titt som tätt.

Och tadaa:

De vanligaste anledningarna till att klickerträning inte är något att hålla på med är alltså för att…

1)    ”… den där klickern hörs ju inte på långt håll!”

Jag vet inte var jag ska börja någonstans riktigt för det är så mycket som är tokigt i det här uttalandet!

För det första hörs klickern när man arbetar med sin hund på ganska långa avstånd – 20-30 meter är inga problem med en s k boxklicker, förutsatt att det inte är en extremt bullrig miljö vi vistas i. Jag använder själv klickern för att t ex markera när mina hundar hittat rätt i rutan eller stannar när jag blåser stoppsignal.

För det andra så verkar de flesta som använder det här argumentet tror att klickern ska användas som någon sorts inkallnings- eller uppmärksamhetssignal. Det är såklart alldeles tokigt och helt fel. En klicker fungerar som en markör, den används för att markera specifika beteenden som vi vill ha mer av.

Inom klickerträningen så börjar vi inte arbeta på avstånd förrän hunden kan beteendet tillräckligt väl på nära avstånd. Sedan utökar vi avståndet successivt. Tanken är att vi ska vara i princip säkra på att hunden kommer att göra rätt innan vi börjar ta ut avstånden. När man arbetar med dirigering inom retrievervärlden ska hunden kunna ta signaler på 100-200 meters avstånd och även för de momenten funkar klickerträning!

Och dessutom – kom ihåg att när hunden kan ett beteende behöver vi dessutom inte längre klickern! Det är inte klickern som utlöser beteendet, det är ju dina signaler! Det innebär att när hunden verkligen kan beteendet, så spelar det ingen roll på vilka avstånd vi är!

Så kontentan blir att detta är absolut ett ogiltigt skäl till att inte vilja klickerträna, för påståendet bygger på missuppfattningar och okunskap om klickerträning. Dessutom är det inga problem med att få det inlärda beteendet att fungera också på långa avstånd med hjälp av just klickerträning!

 2)    ”… det är alldeles för krångligt!”

Allting verkar krångligt tills man lärt sig det!

För visst verkade det krångligt med mobiltelefon i början! Gud, så jobbigt – skulle man behöva asa den med sig överallt? Skulle man ens komma ihåg den? Och ville man verkligen bli nådd alltid?

Och visst var det krångligt med internetbanken! Det var ju så enkelt förr – då när man bara gick till banken och någon skötte allt åt en, förutsatt att det fanns pengar på kontot. Eller åtminstone då när man satt hemma och skrev räkningarna och skickade in till banken en gång i månaden!

När man väl förstått logiken bakom klickerträning och lärt sig att hantera det, så är man fast! Man tycker inte alls att det är krångligt och man kan inte förstå hur man någonsin kunde träna på ett annat sätt! På precis samma sätt som vi tycker det känns omständigt att gå till banken och betala räkningar eller att inte ha en mobiltelefon idag. Och jag vet faktiskt än så länge ingen som lärt sig att klickerträna på rätt sätt som faktiskt gått tillbaka till att träna traditionellt.

Så krångligt? Nej, absolut inte! Men om man inte använt tekniken tidigare så är det ett nytt sätt att tänka och det är en liten tröskel att ta sig över. Precis som när du skulle lära dig använda datorn, mobiltelefonen eller när du skulle lära dig görs sushi istället för de vanliga gamla köttbullarna!

Så att avstå från att prova klickerträning för att du tror det är ”krångligt” innebär att du lurar dig själv och försöker hitta anledningar till att vara bekväm och slippa lära dig nya saker. Anledningen till att du avstår är alltså inte klickerträningens krånglighet utan din egen motvilja att ta till dig och lära dig något nytt!

Got ya ;)!

 

3)    ”… när man börjar arbeta med klicker får man inte säga nej. Det måste jag få göra!”

Åååååh, detta är den mest vanliga myten man hör om klickerträning! Men jag måste bara få säga: Herregud, det är klart man får säga ”nej”!

Vad bottnar egentligen detta absolut vanligaste missförstånd kring klickerträning i? Ja, jag vet ju inte säkert, men jag har mina spekulationer. Jag tror det handlar om sättet vi använder ”nej” på. På vilket sätt skiljer sig då användandet av detta lilla ord?

1)    Vi vill inte att ”nej” ska vara ett hot om obehag.
”Nej” får inte betyda ”lägg av, annars…” eller ”sluta, annars…”! Istället tränar vi in ”nej” som vilken annan signal som helst. ”Nej” kan betyda ”kom till mig”, ”se på mig” eller ”sätt dig”. Jag tycker det är praktiskt att ha betydelsen att hunden ska ta kontakt med mig, för då kan jag sedan ge vidare instruktioner – t ex ”Nej……Sitt!” eller ”Nej……Kom!”

2)    Vi säger inte ”nej” till hunden när den t ex sätter sig istället för lägger sig när vi tränar ligg.
Eftersom inlärningen bygger på frivillighet och hundens egen vilja att erbjuda beteenden, så är det inte särskilt välfungerande att hela tiden tala om för hunden när den gör fel. Om vi har en hund som erbjuder ett flertal beteenden och vi ”nejar” dem, så kommer hundens vilja att engagera sig avta och så småningom upphöra. Värst är det om ”nej” av hunden upplevs som någon form av hot.

3)   Vi säger generellt inte heller ”nej” när hunden t ex springer fram till en annan hund på träningsplanen mitt under pågående träning.
Varför inte det? För det första så skulle jag säga att om detta hände mig, så skulle jag ta på mig ansvaret och inte lägga skulden på min hund. Jag har valt att träna med min hund lös och jag har också valt avståndet till den andra hunden. Jag har troligen gjort det för svårt för hunden och borde antingen haft koppel på eller ökat avståndet. Det ska inte hunden straffas för.

För det andra så är det så att om hunden inte kan ”nej” tillräckligt bra, så kommer den ändå inte att uppfatta och förstå – vilket bara leder till ett misslyckande från vår sida. Våra signaler är heliga och de är vi rädda om. Om vi inte är i princip säkra på att hunden kommer att göra det jag ber den om, så använder jag inte min signal. Därför går vi oftast bara och hämtar hunden i ovan nämnda fall.

4)   Vi skiljer på träning och nödsituationer!
I ovan situation med en hund som springer fram till en annan är det ingen nödsituation (såvida den andra hunden faktiskt inte är reaktiv). Vi befinner oss i en situation där vi tränar på att vara lös och arbeta i närheten av andra hundar och hunden gör ett fel. Den andra hunden är snäll och det är bara för oss att gå och hämta hunden, ta ut avståndet och göra om. Göra om och göra rätt. Sedan närmar vi oss successivt den andra hunden, i en takt som är anpassad efter vår hund.

Om det då hade varit så att vår hund satt av efter en kanin och var på väg ut mot en väg: ja, då är det inte längre träning! Då är det en nödsituation och vi tvingas ta till vad vi måste för att få stopp på vår hund och rädda livhanken på den. Men efteråt inbillar vi oss inte att hunden lärt sig något vettigt av det och vi utsätter oss inte för risken att samma situation uppstår igen – inte förrän vi anser oss ha stimuluskontroll på ”nej”, ”kom” eller annan avbrytande signal.

Så visst får man säga ”nej” även om man klickertränar! Du använder det bara inte som ett hot om obehag och helst inte heller som en felsignal (eftersom felsignaler per definition är ett straff – men det kan jag skriva om en annan gång). Vill du hota din hund så kommer inte klickerträning att vara något för dig, så är det. Men gissa vad? Man behöver inte hota sin hund för att nå dit man vill! Och ”nej” kan du få säga om du vill :)!

4)    ”… man vill inte vara beroende av att ha klickern med mig överallt hela tiden”

Det här är en mening man får höra titt som tätt. Jag brukar bara svara att ”det blir du inte heller!”. En person som säger det här visar att han/hon inte har förstått vad klickerträning är och vad det går ut på, vilket såklart är naturligt om man inte provat! Men att använda det som svepskäl för att inte heller vilja prova eller för att övertala andra att inte prova är en annan femma.

Hela grejen med klickerträning är att det inte kopplat till själva plastdosan i sig! Det är ett tänk, ett sätt att träna och ett sätt att förhålla sig till de beteenden våra hundar utför. Är plastdosan så himla otäck och besvärlig, så glöm den! Det handlar om operant inlärning och för det behövs ingen plastdosa! Man kan använda många andra markörer; visselpipor, smackande, fingerknäppningar eller handtecken för döva hundar.

Detta innebär ju då att om man nu har ett verkligt problem med att utöver godis och bajspåse (som de flesta jag känner ändå stoppar i fickan) också ta med sig en liten plastdosa, så går det faktiskt bra att använda ett visst ord eller ljud också. Och munnen har ju alla med sig på promenaden!

Sedan är det också som så att när hunden väl kan ett beteende, så behöver vi ändå inte ha klickern med oss! Det är under själva inlärningen av ett beteende som vi är beroende av den (eller annan betingad förstärkare, t ex ord eller ljud, som nämns ovan). Kan hunden gå fint i kopplet i alla situationer, ja då behöver du inte ha din klicker med dig för att träna gå fint i kopplet längre.

Så att hävda ett s k ”beroendeskapande” som anledning till att avstå från klickerträning är alltså helt enkelt inte giltigt.

 5)    ”… jag vill inte att min hund håller på och bjuder på beteenden hela tiden”

Detta hör jag främst inom jakten, men även en del vanliga hundägare uttrycker detta som en anledning till att avstå klickerträning.

Återigen – den som hävdar detta har inte förstått klickerträningens principer. Inom klickerträningen ska ett beteende som hunden kan på signal inte utföras annat än på signal. Vad klickertränare hela tiden eftersträvar är s k stimuluskontroll på varje enskilt beteende och det innebär att hunden:

1)    Alltid utför beteendet på given signal, dvs lägger sig varenda gång jag säger ”ligg” – på första signalen! (oavsett avstånd, störning och förhållande till förare)

2)    Aldrig utför annat beteende på given signal, d v s aldrig sätter sig när jag säger ”ligg”.

3)    Aldrig utför beteendet på annan given signal, dvs aldrig lägger sig när jag säger ”sitt”

4)    Inte utför beteendet så länge inte signalen inte ges (såvida det inte är naturliga beteenden, så som att ligga, stå och sitta). I mitt exempel med ligg, så ska hunden aldrig lägga sig under träning/arbete utan att jag gett signal för det.

En hund som är van vid klickerträning ska dessutom kunna skilja på ett s k ”signalpass” och ett s k ”frivillig-pass”. Och handen på hjärtat; hur många hundar på tävlingar ser du hålla på och ”bjuda” på beteendena? Idag är det många som klickertränar och inte bjuder hundarna på beteenden hur som helst? Visst finns det en och annan hund som i glädjeiver bjuder på ett litet extra snurr – men vem vill inte hellre ha det än en hund som man får ”locka och lura” runt med en godishand för att den ska vilja vara med?

Så om du avstår från klickerträning för att du tror att du får en hund som bjuder på beteenden okontrollerat, så har du pratat människor som inte förstått klickerträningens principer. Den missuppfattningen kan du slänga i soptunnan omgående!

 6)    ”… då kommer vi ingenstans! Jag kan inte bara stå och vänta på att hunden ska bjuda beteenden!”

Så känns det den första timmen du tränar! Och har du tränat traditionellt länge tidigare, så kommer det att ta längre tid innan du upplever att det lossnar. För en hund som har blivit ”nejad” och ”fyad” för beteenden den gjort självmant tidigare kommer inte spontant att börja göra saker själv. Den är van vid att bli visad med godishanden eller att bli fysiskt hanterad – t ex lätt tryck på baken betyder sitt. Den kommer att sitta där och vänta på att vi ska visa den vad den ska göra. Det är naturligt!

Därför måste vi börja med att lära hunden att den genom rörelse och genom beteende kan få oss att klicka och att det leder till belöning. Vi måste få hunden att förstå att det är dess kreativitet och aktivitet som lönar sig numer – att den kan glömma passivitet och invänta godishand. Vi måste lära den att tänka själv och bli aktiv för att förtjäna sin lön! Inget mer lockande!

Och framför allt: inget mer obehag om det råkar bli fel!

Efter hand kommer vi se hur vår hund blir mer och mer aktiv, tänker självmant, har roligt och blir oerhört kreativ. Och det är så härligt att få uppleva!

Så, ja – det tar lite tid för en vuxen hund som tidigare tränats traditionellt att fatta grejen. Det finns t o m ett eget begrepp för dessa hundar som går från traditionell till modern träning – s.k. Cross Over hundar. Men du behöver inte oroa dig för att du inte kommer någonstans – det finns många hundar som nått lång på tävlingar efter att de övergått till klickerträning. Och det finns många bra kurser att gå och en bra instruktör kommer att hjälpa dig och din hund att komma igång!

Summan av kardemumman blir då…

…att om du avstår från klickerträning av något av dessa 6 skäl, så går du miste om ett fantastiskt roligt, effektivt, modernt och givande sätt att träna hund på helt i onödan!

Jag rekommenderar dig att ta reda på fakta och inte lyssna på andras okunskap, missförstånd, rädslor och myter. Sök upp någon sakkunnig, någon som sakligt kan redogöra för hur operant inlärning fungerar, ställ alla dina frågor och våga prova! Du har inget att förlora – men allt att vinna!

 PS. Har du hört fler myter om klickerträning? Hör av dig till mig på info@bevreus.se!

 

Publicerat i Allmänt | 1 kommentar

Jakten på den perfekta hunden

Nu var det återigen på tok för länge sedan jag skrev något här. Men nu är det minsann dags att ta upp något som jag anser vara väldigt viktigt, som faktiskt i första hand berör oss ”hundfolk”. Vi tenderar nämligen att vara på jakt efter en specifik hund – en hund som inte bara ska vara vår hund – utan också prestera på tävling, under jakten eller som yrkeshund. Det är såklart inte fel att leta efter en fyrbent kamrat som med största sannolikhet kan komma att uppfylla vårt egna behov av att träna, tävla eller jaga samtidigt som vi ändå letar efter en blivande familjemedlem. Kan man få både och så är det helt underbart – man har helt enkelt hittat den perfekta hunden!

Det jag har funderat över är något som slog mig när jag en dag satt och slötittade på dumburken. Det råkade vara ”I huvudet på Gunde Svan” och i just detta programmet utmanade Gunde Svan otroligt nog Tony Rickardsson, vår svenska speedway-stjärna med sex individuella VM-titlar. Vid ett tillfälle i programmet frågar Gunde om det är något i sin karriär som Tony Rickardsson ångrar eller hade velat göra annorlunda. Tony svarar att om han fått göra om alltihop så hade han sett till att inte lägga så mycket energi och tid på att klaga på materialet (motorcykeln) , utan göra det bästa av det han hade att tillgå. Om han hade blivit grym på det material han hade – hade han blivit ännu bättre när han väl fick tillgång till det material han ville ha. Gunde Svan instämmer och menar att han också gjort det misstaget.

Jag tänkte tyst och skamset för mig själv: jag har också gjort det.

För hur många gånger har jag inte stått på plan och sagt att ”Athena är för saktfärdig för att bli en bra lydnadshund”, ”Athena vill inte leka” och gud vet allt. Och vet ni, förmodligen är mycket av allt det där jag stått och sagt faktiskt sant. Men sån är Athena – min familjemedlem, min bästa vän och klippa i livet. Och tänk om jag istället för att leta fel på henne och skylla på än det ena och än det andra hade lagt min energi på att hitta hennes ”på-knapp” och på att hitta ett sätt att maximera hennes kapacitet! Nu tog vi ju oss trots allt en bit i alla fall  – vi lyckades skrapa ihop ett LP2 och hon kan alla moment inklusive elitmomenten. Men vi får inte till helheten. Nu har jag släppt lydnaden med Athena och kör lite Freestyle istället – något vi faktiskt gör bättre :).

Bild

Jag tycker det är tråkigt att  så många av oss hundmänniskor lägger allt för mycket tid och kraft på att skylla på ”materialet”, d v s på hunden när det inte går bra. De flesta av oss som tränar och tävlar hund har målsättningar och drömmar med våra hundar. Men let’s face it: med de flesta av dem kommer vi inte att ta oss till VM eller SM. Vi kan sträva dit och förhoppningsvis tar det oss så långt vi tillsammans med just den hunden kan komma. Kanske tar vi oss hela vägen, kanske kommer vi inte ens halvvägs. Men hunden är fortfarande vår hund, vår familjemedlem och vän. Så är det för de flesta av oss –  dock inte för alla.

För en del människor har själva sporten, att träna och tävla, blivit så viktig att de glömmer bort att det är en hund de har. En hund, en individ och en personlighet. När vi åker och hämtar den lilla 8 veckor gamla valpen är vi fulla med kärlek och förväntan. Vi hoppas och tror att vi fått den ”perfekta hunden” för just vårt ändamål, för vi har ju så noga valt uppfödare, föräldrar och slutligen valp. Men till syvende och sist vet vi ändå inte vad det är vi får med oss hem och inte heller hur valpens uppväxt hos oss kommer att påverka den. Vi kan råka ut för olika händelser och därigenom få rädda, osäkra, stressade eller arga hundar. Vi kan få beskedet att hunden har allergier, höftproblem eller andra typer av fysiska problem. Det är så många saker som falla på plats för att vi ska uppnå våra drömmar.

Att ta topplaceringar på tävling för givet bara för att vi tror oss åka hem med den 8 veckor gamla ”perfekta” hunden känns väldigt, väldigt dumdristigt.

Det jag har svårt att förstå är hur man kan placera om sin hund för att den har de egenheter den har och att man därmed kanske inte kommer att ta sig till Elitklass. Att placera om en hund som inte mår bra p g a för mycket ensamtid eller inte kommer överens med en annan hund i hushållet är en annan sak. Men i min värld så skaffar man sig hund i första hand för att det är en familjemedlem och vän – inte ett ”material” i min sport. En hund är ju trots allt inte att jämföra med Tony Rickardssons motorcykel, Gunde Svans skidor eller Annika Sörenstams golfklubbor.

En del skulle argumentera emot mig och t ex säga att ”men hunden och jag kommer liksom inte överens, vi passar inte ihop”, ”men hunden skulle kanske få det bättre med någon annan som tar med den på andra saker – saker som hunden tycker bättre om?”.  Kanske det. Men jag skulle då vilja ställa följdfrågan: ”varför tar inte DU med din hund och gör saker den tycker om?”, ”Varför kommer ni inte överens, vad är det som gör att ni inte passar ihop?”.

Så kallade ”vanliga” hundägare är ibland faktiskt bättre på att hantera när hunden inte är som man tänkt sig. Nej, inte alla de som lägger ut sina hundar på Blocket när de är runt året gamla. Nej, jag menar den genomsnittlige hundägaren. De har liksom inga speciella förväntningar på hunden, mer än att det ska vara en familjemedlem och att den ska uppföra sig något så när. Uppstår problem, så söker de hjälp, går en kurs eller hittar en egen liten lösning på det hela.

Missförstå mig inte. Det kan visst vara så att en omplacering är det bästa. Men jag tycker att om man bestämmer sig för att placera om sin hund så ska man också ställa sig frågan: vad gör jag om nästa hund inte heller tar mig till tävlingstoppen?  Om svaret då blir ”omplacerar” så kanske man ska ta sig en ordentlig funderare.

En vän och tillika en av mina instruktörer skrev i sin Facebook-status att ”man får inte den hund förtjänar, man får den hund man behöver”. Jag tycker det säger allt. Det innebär att oavsett vilken hund vi får – så får vi alltid den perfekta hunden för just oss.

Så låt ditt löfte inför 2014 bli detsamma som mitt: fokusera på att jobba med den hund du har. Gör ditt allra, allra bästa tillsammans med den och du kommer att utvecklas och växa som tränare och din lurviga kamrat kommer att älska dig för det!

Och vet du – du har ju redan den perfekta hunden!

Publicerat i Allmänt | 6 kommentarer