Tankar kring omvänt lockande

Inom hundträningen finns ett begrepp som kallas ”omvänt lockande”. I praktiken menar man att man har lärt hunden att avstå från något det den vill ha (t ex en godisbit eller en leksak) och istället fokusera på att hålla ögonkontakt och på uppgiften. När hunden utför uppgiften utan att försöka komma åt godbiten eller leksaken utan vårt ”varsågod” så belönar vi den. Hunden vet helt enkelt att avstå är det enda sättet att få det den vill ha.

Detta har visat sig vara väldigt användbart i flera olika situationer. Det är särskilt användbart för att få hunden att hålla en viss position och bli helt stilla – som i t ex sitt, stå och ligg kvar. Andra användningsområden är t ex för att få en hund som skäller eller gnäller att vara tyst, för att få en hund som tuggar på apporten att hålla den still eller för att få en hund att hålla position i fotgåendet. Och det kan vara väldigt effektivt!

På senare tid har jag dock börjat känna mig tveksam till det. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför och därför började jag studera olika hundtränare när de arbetar med just omvänt lockande. Så småningom så började tankarna utkristalliseras och polletten trillade ned. Det visade sig att jag egentligen inte har problem med metoden som sådan, utan på vilket sätt den används.

När man använder omvänt lockande på, enligt mig, rätt sätt så är det ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa till att både lösa problem och kvalitetssäkra beteenden. Och det är just det som det är till för – i alla fall om du frågar mig. Att ta fram sin godishand och få hunden som trampar med framtassarna att bli stilla i kvarsittandet, den pipande hunden att tystna eller den ”framåtkasande” hunden att ligga still i platsliggningen kan vara en jättebra hjälp! När hunden ser det omvända lockandet blir den ofta stilla och tyst och det skapar en möjlighet för oss att belöna det beteende vi vill ha – istället för att vänta ut, göra om eller felmarkera ett beteende. So far, so good.

På samma sätt kan man kvalitetssäkra beteendet genom att försöka locka hunden att göra fel. Om jag sagt ”sitt” kan jag ta min godis och försöka locka hunden att ställa eller lägga sig och om hunden inte följer min godishand, så belönar jag hunden. Jag kan också t ex kasta iväg en leksak och när hunden inte springer efter den, kan jag ge den en godis för att den sitter kvar. Genom att utsätta hunden för flera olika lockelser kan jag så sakteliga försöka säkerställa att hunden inte låter sig lockas att göra fel oavsett miljö och störning. Jättebra!

Problemet som jag sett på senare tid är att många lätt blir ”beroende” av det omvända lockandet. Lockandet blir inte omvänt – utan bara rätt och slätt ett lockande och en hjälp som vi byggt ett beroende till. Medvetet eller omedvetet – men de blir likväl beroende av det. När de kommer ut på tävling eller i tävlingslika situationer och tvingas ta bort lockandet så återuppstår problemen som man tror sig ha tränat bort och den så fokuserade hunden låter sig lockas av både publik, domare och blir allmänt disträ. Så står den stackars föraren och ser ut att slita sitt hår. Vad händer? Varför gör du så här? Var är min fokuserade hund?

Det omvända lockandet har blivit en signal. En signal för fokus, för att vara stilla eller för något annat. Avsikten var att hjälpa hunden göra rätt, men hunden har alltså blivit beroende av hjälpen.

Själv använder jag visst omvänt lockande, men med varsamhet och eftertänksamhet. Jag tänker noga igenom vad jag vill att det ska göra för mig och är medveten om att det bara ska vara en hjälp till problemlösning eller för kvalitetssäkring. Det är således en hjälp som ska arbetas bort så kvickt som det bara går, precis som alla andra hjälper jag använder i min träning.

Låt oss säga att hunden tidigare har suttit kvar en hel minut (men trampat med framtassarna) när jag stått på 10 meters avstånd. För att lösa problemet med de trampande tassarna skulle jag t ex testa följande:

1) Ställa mig betydligt närmare, säg 1 meter ifrån, ca 5 sekunder med ett omvänt lockande i form av en godishand.

Låt oss nu säga att min hund stillnar med tassarna. Jag har hittat en framkomlig väg – men istället för att backa och dra ut på tiden och fortsätta med omvänt lockande så sänker jag kriterierna. Efter ett par repetitioner skulle nästa steg kunna vara:

2) Ställa mig 0,5 meter ifrån och bara 2 sekunder – utan omvänt lockande.

Alltså sänker jag kriterierna ytterligare något och testar utan godishanden. Detta bör ha skapat en möjlighet för mig att belöna hunden.

Kanske får jag upprepa detta ett par träningspass och börja med ett par repetitioner med ett omvänt lockande som hjälp. Men efter ett tag ska hunden ha förstått att det är bara stilla framtassar som ger belöning. Och tassarna ska vara stilla utan att jag går med godis, leksak eller annat i min hand.

Jag sänker alltså hellre kriterierna igen än bygger in ett beroende till ett omvänt lockande.

Det var mina skärtorsdagstankar kring en träningshjälp som jag verkligen gillar – men som jag ser används på fel sätt allt för ofta. Så mitt råd till dig som arbetar med det blir: var noga med vad du vill ha det till och var medveten om att det lätt blir en signal och en inbyggd hjälp som du inte kan ha på tävling.

Tänk hellre efter före!

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s