En retriever är i sanning en jakthund!

Jag tror jag har varit med om mitt livs (hittills bör jag nog tillägga) häftigaste hundupplevelse i helgen som gick! Jag har upplevt många stunder av djup relation, närhet och samarbete med mina hundar tidigare – men det här var på en helt ny nivå. Det var en känsla av outtalat förtroende, en samstämmighet och en naturlighet som är i princip omöjlig att beskriva. Känslan att se Lykka göra det hon faktiskt är gjord för att göra och hon dessutom gör det som om det var det naturligaste i världen var så häftig och rörande att jag började gråta.

Men låt mig börja från början.

Fredagen den 17 april åkte jag och Lykka uppåt landet för att vara med på ett jaktinternat för Anita Norrblom (Kennel Thorsvi). Jag hade bokat hotell i Kungälv, så det blev Lykkas första hotellvistelse någonsin. Det gick hur bra som helst. Hon ljudade inte en enda gång, skällde inte alls på förbipasserande och sov lugnt hela natten. Efter frukost åkte vi vidare mot Woodwalks-kullen i Ale.

Lördagen den 18/4

Väl på plats serverades det frukost och klockan 08.00 startade vi med presentation av oss själva och Anita berättade lite om sig själv. Jag hade läst lite om Anita tidigare, men visste in så mycket om henne egentligen. Anita visade sig vara en väldigt trevlig, glad, inkännande och kunnig instruktör. Hon är dessutom jaktprovsdomare och har dömt över 1200 hundar under årens lopp. Det för respekt med sig och ännu mer respekt fick jag för henne när hon enkelt och utan snack accepterade att jag klickertränar och inte vill jobba med bestraffningar. Under hela helgen respekterades min hundsyn och i slutet på helgen talade jag om för Anita att jag kände mig väl till mods och att det kändes så bra att jag hade fått träna hund ”på mitt vis”.

Vi var åtta deltagare, tre golden av utställningslinjer och 5 jaktgolden, varav 3 från kennel Seasymphony och sedan var det Lykka och en hanhund som jag inte minns exakt var han kom ifrån. Anita delade in oss i grupper, troligen efter ålder på hundarna – just för att kunna göra lite olika grupper av oss. Under det första passet satt jag och tittade på de 5 yngre hundarna och sen var det vår tur.

Vår första övning gick ut på att Lykka skulle gå jaktfot från en punkt till en annan, där skulle hon se en markering falla, sen skulle jag vända om och skicka henne på ett linjetag åt ett annat håll. Såklart tänkte jag att ”det där går inte”. Vi har aldrig tränat linjetag med så stark störning som att ha sett en markering på ett annat håll, så jag förväntade mig att hon skulle smita åt andra hållet i alla fall.

Men det gick visst. Lykka såg markeringen, men följde mig och satte av i full fräs – rakt ut i helt rätt riktning, plockar dummyn och kommer tillbaka. Efter avlämningen skulle hon springa ut och ta dummyn som hon sett falla innan. Och det var inga problem alls. Sedan skulle vi gå jaktfot tillbaka igen.

Kommentaren från Anita var ”mycket skolat” och att ”tävlingslydnaden lyser igenom”. Hon menar att jag måste jobba på att få Lykka att skilja på att gå lydnadsfot och gå jaktfot mycket bättre – ett elitprov kan pågå i fyra timmar. Hon kan inte gå lydnadsfot så länge och det fattar jag med. Så där har jag en läxa att jobba på. Exakt hur jag ska få till en avslappnad jaktfot och ändå behålla intensiteten och fokuset i tävlingslydnaden blir en utmaning för mig. Men jag gillar utmaningar, så det känns bara spännande!

En annan kommentar var att hon tyckte jag skulle ta bort armarna när hon är på väg – hon sade att ”det ser bara nördigt ut”. Fnissade lite och tänkte ”du har ingen aning om vilken nörd jag faktiskt ÄR”. Och avlämningarna i jakten ska numer göras rakt framifrån – för att skilja ännu mer på det för Lykka. Och det är något jag också köpte med hull och hår.

Andra passet innan lunch fick hon gå på två linjetag och båda de två tog hon utan tvekan.

DSC_0219 DSC_0236 DSC_0269 DSC_0294 DSC_0295 DSC_0304 DSC_0305

När det var dags för lunch var jag redan rätt tyst och fundersam. Jag insåg redan då att jag måste ”snäppa upp” träningen för Lykka. Hon kan betydligt mer än jag tror. Det är dags att avancera och i mitt huvud började jag redan lägga upp övningar, planer skotträning och strategier för att få till ett bra jaktfotgående. Jag var stolt som en tupp och det kändes extra bra att det gick så bra för oss – särskilt eftersom jag var den enda som uttalat inte jobbar med korrigeringar.

Efter en välförtjänt lunch var det dags för den andra gruppen och jag kunde sitta i lugn och ro och kika igen. När det var vår tur så skulle vi tre i vår grupp stå på en linje och Anita skulle skjuta med apportkastaren. När hon hade skjutit skulle hund 1, skickas på linjetag åt ett helt annat håll, hund nummer 2 också på ett linjetag åt ytterligare ett annat håll och hund 3 fick hämta dummyn Anita skjuitit iväg – men först efter att den sett de andra två hämta dummies. Sen skulle vi varva så att alla fick stå på de olika platserna.

Jag kände att ”nä, det här är på tok för svårt för oss”. Lykka är inte så väldigt skottvan och var rädd att hon skulle bli skrämd och påpekade detta för Anita. Vi testade dock och vid första skottet stod hon en bit ifrån oss. Det enda som hände var att Lykka vrålstirrade på dummyn som flög. Hon var inte alls rädd och jag tänkte att ”hon kommer inte att ta linjetaget nu”. Vi var hund mummer 1 första gången och jag skickade ut henne. Hon sprang rakt ut, vek sen av och skulle mot markeringen. Jag visslade inkallningssignalen och hon kom som ett skott!!! Jag skickade ut henne på linjen igen och hon tog det tveklöst denna gången.

Så förvånad och grymt stolt jag var över henne! Hon lyssnade på sin inkallninssignal i en sådan svår situation och hon tog minsann det där linjetaget!

När alla tre hundarna gjort sitt, så brann andra skottet av och vi var då hund nummer 2. Nytt linjetag på annat håll och hon tog det omedelbart. Och när det var vår tur att hämta markeringen, så hade hon inga problem med att komma ihåg den – trots att de andra två gjort sina linjetag först. Så makalöst stolt var jag!

Avslutningsvis gick vi jaktfot och plötsligt brann ett skott av. Lykka tappade lite koncentrationen, men fann sig snabbt och gick in i ”ledet” igen.

Efter detta var det fika i gröngräset och småprat. Givetvis skulle någon fråga Anita om huruvida hon jobbar med godis eller inte och samtidigt rikta blicken på mig. Jag är van vid sånt när jag vistas bland jägare och jakthundstränare – så mig bekommer inte frågan i sig någonting alls. Men när det kommer från någon som har stora problem i samarbetet med sin hund och vars hund uppenbarligen hellre hade gjort något helt annat än jobbat med husse så känns det så konstigt. Varför ifrågasätta godiset någon annan ger sin hund istället för att ifrågasätta sitt eget träningssätt när det finns så uppenbara brister i kommunikationen och relationen?

Men som sagt brydde jag mig inte och ingenting kunde plocka ned mig från mina rosa moln. Lykka hade varit helt makalös hela dagen och jag var full av tankar. För mig var detta en konstig upplevelse. Kanske som en av mina vänner skrev ”för att du inte förväntade dig att det skulle gå så bra”. Förmodligen var det så. Och att se min lilla gula fluff fara fram över fältet och göra det hon ska så naturligt och så enkelt var häftigt. Jag var förundrad och fattade inte vart hon lärt sig allt. Visst har vi tränat, så det var inte helt nytt för henne. Men att det satt så väl som det gjorde – trots ny plats och trots svåra övningar med mycket störning, var överraskande.

Jag gick och lade mig tidigt, då jag var trött och ville vara laddad inför söndagen, som skulle börja med vilthantering.

Söndagen den 19/4

Vi började dagen med frukost och lite teori kring just vilthantering. Anita pratade en del om att man helst vill se att en retriever är s k ”spontanapportör” och inte är selektiv eller tveksam i sitt urval. Hon pratade också om att hur spontant hunden apporterar är till stor del genetiskt och väldigt ärftligt. Hon underströk dock att det är skillnad på att vara ”icke-spontan” kontra ”oviltvan”. Jag tänkte genast på Lykka och undrade hur hon, som kanske tränat med kallvilt 3 gånger och då endast med skata, skulle reagera. Man kan ju knappast kalla henne viltvan, men jag hade heller inte sett någon spontanitet hos henne.

Dagen till ära hade Anita kråka och and med sig. Återigen började första gruppen och det var varierat, vissa hundar tog fåglarna efter visst övervägande och lade ner dem på tillbakavägen, någon ville helst inte lämna ifrån sig fågeln och några tog inte fåglarna alls. Men överlag var alla duktiga!

Sen blev det vår tur. Till saken hör att jag hade skrivit till Anita i förväg att min hund är tveksam till vilt, så jag var verkligen inte alls säker på att Lykka skulle ta fågeln. Anita presenterade först kråkan för Lykka. Lugnt, mjukt och trevligt pratade Anita med Lykka medan hon bekantade sig med doften. Hon verkade inte jätteintresserad och jag förväntade mig att hon skulle springa rakt ut, nosa på den och komma tillbaka tomhänt.

DSC_0459 DSC_0460

Anita tog fågeln och gick iväg och gjord en markering. Jag släppte iväg Lykka och hon försvann in bakom ett nedfallet träd och jag såg henne inte mer.

Plötsligt hörde jag Anita ropa:

”Den du! Spontanare får man leta efter.”

Sekunden efter såg jag min gula, fluffiga retriever komma i full galopp med en fin kråka i munnen. Hon var mjuk och behaglig i sin mun och såg så självsäker ut.

Precis då tänkte jag: ”Jag förtjänar inte den här hunden”.

Sen kom tårarna. Lykka lämnade av kråkan till mig så fint och jag var tvungen att vända mig bort från resten av gruppen för att samla mig en aning.

DSC_0470

Anden tyckte hon var stor och hittade inget bra grepp. Efter att hon tagit den från mina händer ett par gånger, så lade vi ner. Enligt Anita har detta ingenting med hennes spontanitet att göra – utan helt och hållet hennes ovana. Hemläxa blir att träna med större, klumpigare och tyngre dummies och introducera alla vanliga sorters vilt, såsom duva, and, trut, fasan, kråka och kanin.

Vid lunchen gick Anita igenom sin plan för sista passet för respektive hund som hon gjort på lördagskvällen. Jag och Lykka skulle få gå ett ”mini-jaktprov”. Två enkelmarkeringar och ett sök i en följd och vi skulle följa efter skytten från start till slut. Jag blev minsann lite nervös vid tanken på det.

DSC_0489

När det var vår tur, började vi med att hälsa på domaren och sen gick vi efter skytten till första stationen. Skottet brann av, dummien föll och Lykka hämtade. Som om hon aldrig gjort annat. Vi följde skytten till nästa station. Skott, dummy och Lykka briljerade igen.

Transport bakom skytten till nästa station. PANG – mitt under transporten. Lykka kikade efter dummyn – men där var ju ingen. Skytten förklarar situationen för mig och det är alltså dags för söket. Jag skickar henne och hon plockar in alla 3 utlagda dummies blixtsnabbt.

Anitas kommentar till mig därute var:

– ”Hon har ett fantastiskt sök. Du har en riktigt bra hund – men jag tycker du förvaltar det dåligt. Vad tusan ska du hålla på med tävlingslydnad för?”

Och så skrattade vi båda två :).

DSC_0508 DSC_0531 DSC_0534 DSC_0520_kopia DSC_0523 DSC_0524

Enligt henne så har vi viltvanan och få bort tävlingslydnadsdelarna (fot och avlämningarna) kvar. Annars har vi ett förstapris i B-prov NKL. Smått chockad, överlycklig och stolt traskade jag tillbaka och njöt av den sista timmen. Jag var så stolt så jag kunde spricka.

Redan i bilen på vägen hem funderade jag på hur jag nu skall göra framöver. Jag måste ju satsa på apporteringen också. Det svåra är att hitta folk som både kan det här med jakten och har ett mjukt förhållningssätt till hundar. Jag vill inte vara med i en träningsgrupp där det korrigeras hit och dit och fnyses åt min hundsyn. Samtidigt vill jag gärna träna med folk som kan sin sak – både den jaktliga biten och hundträningsbiten. Svårt det där….

Sammanfattningvis
För mig är det uppenbart att jag är skyldig Lykka att fortsätta med och även satsa på apporteringen. Det är hennes naturliga uppgift och plats att vara på. Det flytet och den samstämmigheten vi hade var fantastisk. Och hennes vilja, drivkraft och motivation gick inte att ta miste på.

Stundvis kändes det som om hela hennes väsen skrek till mig att ”Det här är LIVET, matte!”. Hon såg på mig med sån glädje i blicken att det inte gick att ta miste på. Och jag blev glad av hennes innerliga glädje.

Den här helgen blev det tydligare för mig än det någonsin tidigare varit att det är det här min hund är skapad för. Och DET var en häftig känsla. Att se min lilla tjej i sitt naturliga element är en fröjd och jag kommer att se till att hon får fortsätta blomma ut som den retriever hon är. Jag har alltid sagt det, men från och med nu kommer det att bli ett ännu starkare budskap från mig:


En retriever är en jakthund. En apporterande fågelhund.

Låt den få vara det.


DSC_0464_kopia


Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En retriever är i sanning en jakthund!

  1. Ping: HundträningHundträningHundträningHundträni… | my flatcoats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s