Fick ni inte lära er ”fot”?

Efter en härlig helg i vårens tecken, med apporteringsträning, privatträningar, Lundabesök och trädgårdsarbete är det dags att skriva ett nytt inlägg i den här bortglömda stackars bloggen. Det var nämligen något jag fick höra nu i helgen som gjorde mig väldigt besviken och lite lätt frustrerad. Jag fick höra att det finns hundägare som bytt hundskola p g a innehållet i en kurs. Egentligen är väl inte det så konstigt, det kan man väl göra om man inte är nöjd med en viss instruktör eller en viss hundskola. Men om det dessutom innebär ett byta från moderna och mjuka metoder till gammeldags och traditionella så är det ett så otroligt mycket större val man gör.

Att det finns instruktörer som fortfarande tycker att det viktigaste man kan lära en valp/unghund är att gå fot, gå sicksack mellan andra hundar och att gå förbi en köttbullstallrik utan att röra den visste jag. Att dessa instruktörer inte kan förstå den nya tidens tankar kring att arbeta med följsamhet, fokus, avslappning, lek och fart är också ganska förståeligt. Särskilt om de inte ens har viljan att ta till sig och prova det nya – utan hela tiden refererar till det som trams och dumheter. Om man inte har lärt sig hur man ska göra ordentligt – t ex gått en kurs, själv testat och kunnat göra en ordentlig utvärdering, så kan man heller inte bara förkasta något som anammas av så många och som når framgångar inom alla discipliner. Men att det finns de som anser sig kunna göra det är absolut ingen nyhet.

Att det finns personer som kan tänka sig att strunta i allt de fått lära sig om hur bestraffningar och korrigeringar påverkar hunden, bara för att de av traditionella instruktörer får höra ”Fick ni inte lära er fot? Det var konstigt” är däremot en nyhet för mig. Kanske ingen nyhet jag inte hade kunnat gissa mig till – men likaväl en nyhet. Den där konversationen var säkert mycket längre och det var säkert inte enda anledningen till att hundägaren i det här fallet bytte skola. Men det var så här jag fick det till mig. Nu var det inte någon av mina egna kursdeltagare som jag tappade – men det kunde lika gärna varit det. Jag har nämligen inte ”fot” i mina valp- och vardagslydnadskurser heller.

När jag sedan låg i rabatten och grävde blev jag allt mer ilsk. Jag har inte för vana att ge hundägare kängor – men nu måste jag ändå få ryta ifrån.

Orimliga förväntningar
Det verkar finnas någon sorts outtalad förväntan på att en eller två kurser ska lösa alla hundägarens problem. Det verkar finnas en förväntan på att 8-16 tillfällen på en hundkurs ska få den nya familjemedlemmen att gå fot precis som man ser på TV, att den ska kunna sitt och ligg, stanna kvar, komma på varje inkallning, strunta i andra hundar och hälsa lugnt och sansat på alla den möter. Dessutom ska detta ske utan att hundägaren tränar mellan tillfällena och helst utan att behöva belöna hunden nämnvärt. Jomen, grattis säger jag bara!

Möjligen finns det en ytterst liten chans att man kan uppnå detta och det är om hundägaren är fruktansvärt duktig på att bestraffa hunden – exakt på millisekunden och med tillräcklig kraft för att skrämma hunden så att den ALDRIG mer vågar göra det den gjorde. Om det är så man vill jobba, så behöver man knappt gå en kurs – för då behöver man inte lära sig att träna hund. För det handlar inte om träning, utan om något helt annat.

Att träna hund innebär just att TRÄNA – träna, öva, repetera. Och repetera igen. Och igen. Och igen. Små korta träningspass ofta och sedan när hunden kan momentet, så måste man fortsätta med sporadiska övningar och belöna rätt beteende under resten av hundens liv. När man går kurs och under valp/unghundstiden så handlar det om 15-30 minuters daglig träning 5-7 dagar i veckan. Detta är såklart utöver de 90-180 minuters promenad som är rekommenderat. Om man inte har tid till detta, så är jag ledsen att säga det – men då har man faktiskt inte tid att ha hund.

Att hunden inte lär sig allt på en viss kurs innebär inte att den enbart genom att man byter till hårdare träningsmetoder kommer att lära sig allt på nästa kurs. Det handlar om dig och den tid och det engagemang du är villig att lägga ner på att TRÄNA din hund. Jag brukar säga att ”en hundkurs är enbart en metoddemonstration, där du får hjälp att lära dig HUR du ska träna din hund för att nå önskat resultat”.

Det fungerar på samma sätt som när du går en kurs i släktforskning eller biodling. Du får berättat och visat för dig hur du ska göra, men sedan är det upp till dig vad du vill göra med dina nya kunskaper. Om du kör fast kontaktar du din lärare och frågar hur du ska gå vidare och förhoppningsvis får du hjälp. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är DU som är ansvarig!
Ja, för det är faktiskt så att det är du som hundägare som är ansvarig. Du och endast du. Ingen instruktör, ingen uppfödare och ingen veterinär. Det är du som är ansvarig för din hunds uppfostran och välbefinnande. Det är du som avgör hur din hunds liv ska bli. Att då ändra på ditt sätt och börja behandla din hund tuffare och hårdare p.g.a. innehållet i en kurs eller för att du inte tränar tillräckligt känns konstigt och oansvarigt. Det är en levande varelse du är ansvarig för. En levande, kännande och tänkande varelse. En intelligent sådan, med sin alldeles egna personlighet. Din hund förtjänar också att behandlas därefter.

Att efter en kurs inte vara nöjd med innehållet är såklart sådant som händer. Man är inte alltid nöjd med allt, så är det ju bara. Men någonstans är det faktiskt ändå också ditt ansvar som hundägare att tala om vad du vill lära dig. Om ”fotgående” är väldigt viktigt för dig, så kanske du kan fråga instruktören om ni kommer att lära er hur man tränar det? Och om instruktören inte planerat det, så kanske du kan be om att han/hon ändå går igenom det? Att byta hundskola eller instruktör kan såklart också vara ett alternativ – men varför byta till hårdare träningsmetoder? Varför helt plötsligt börja tycka det är okej att rycka i koppel, ryta på hunden o s v bara för att en kurs du gick inte innehöll exakt det du ville eller förväntade dig?

Jag tror att det enkla svaret är att de flesta inte reflekterar över det. När en kurs inte ger det som förväntats, så byter folk bara hundskola utan att tänka på sina egna principer och sin egen etik. Om det nu skulle råka bli så att det innebär byte av träningsmetoder, så får det väl bli så då. Eller så är det kanske precis tvärtom – att man tycker att man har en ”jobbig” och speciellt ”krävande” hund, så att hunden t o m ”behöver andra metoder”? Att det sedan beror på att hundägaren inte övat tillräckligt mellan gångerna eller fick tillräcklig hjälp spelar ingen roll. Så blir det hunden som får betala priset för bristande träning istället – fast det är du som hundägare som bär ansvaret.

Att tro att ett byte av instruktör eller hundskola kommer att lösa allt leder dig bara till ytterligare besvikelse. Det finns nämligen inga genvägar, s k ”quick fix” – inte utan att de sker på bekostnad av annat. Missförstå mig inte – jag förstår att man ibland inte får tillräcklig hjälp eller att man ibland vill byta hundskola och instruktör. Det ÄR inte lätt att vara hundägare alla gånger och ibland känner man sig som en värdelös tränare. Man får kanske inte så mycket tid från instruktören som vi hade velat ha. Vi har alla varit där någon gång. Men det förändrar inte det faktum att det är du som hundägare som är ansvarig för din hund.

Vad är viktigt för dig?
Dessutom – handen på hjärtat: är det verkligen så att lydnadsfot (d v s att hunden går kloss vid din vänstra sida) är det viktiga för dig och din hund? Är det att sitta på vänster sida som är A och O i din hunds framtida vardag? Eller är det kanske istället att kunna gå fint i koppel utan att dra på promenaden och att kunna ”sitt” oavsett om det är framför dig eller på någon av sidorna? Är det att hunden kan en lydnadsinkallning (d v s att hunden sitter, du går 10 meter ifrån och kallar in och hunden ska in och sätta sig på vänster sida) eller är det att hunden kommer på inkallning under skogspromenaden?

Om svaret är att lydnadsfot och lydnadsinkallning är viktigare än något annat – gå en tävlingslydnadskurs! Om det däremot är så att det viktiga är att ha en inkallning som fungerar i skogen, att hunden kan gå vardagspromenaden utan att dra i koppel och skälla på andra hundar – varför i hela friden då lägga tid på lydnadsfot? Nej, ta dig en riktig funderare på vad du tycker är mest väsentligt för dig och din hund och om du tycker något saknas i kursen, be instruktören gå igenom det med er i alla fall.

Så – fick ni inte lära er fot?
Nej, det kanske ni inte fick. Men ni fick kanske lära er god följsamhet, hur du motiverar din hund till att arbeta tillsammans med dig, hur ni har roligt ihop, hur du ska träna in olika moment och vad du ska tänka på i vardagen? Du fick kanske har en levnadsglad, lycklig hund som hellre hänger med dig än springer bort till den andra hunden därför att du är så himla underbar? Du kanske har en hund som frivilligt bjuder dig på ligg, sitt, touch och en massa andra saker i ren iver över att få arbeta med dig?

 Du fick kanske kunskap om den nya tidens sätt att träna hund och vet därmed också vad forskningsresultat kontinuerligt visar på är det mest effektiva sättet att träna hund på? När du nu har fått all den fina kunskapen – varför då byta till det gamla, förlegade, straffbaserade sättet som inte är lika effektivt och ger hunden sämre livskvalitet, bara för att du inte ”hade tid” att träna eller såg till att få tillräckligt med hjälp?

Det känns faktiskt inte rättvist någonstans.

Annonser
Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Låt oss vara proaktiva istället för reaktiva!

Väldigt ofta när tragiska situationer som involverar en hunds agerande uppstår, så är vi snabba med att säga att ”det beror på ägaren” eller att det är ”ägaren som borde avlivas istället”. Nåväl, vi vet att så kommer det aldrig att bli och det kommer inte heller att lösa någonting. En del pratar om att införa licens för att få ha hund – det kanske hade varit bra – men vem ska administrera det, vem ska stå för kostnaden för administrationen och vem ska sätta reglerna för vad som ska krävas för få och för att få behålla en sådan licens?

Nä, istället tycker jag att vi instruktörer och hundpsykologer tillsammans med SKK och uppfödare ska göra vad vi kan för att hjälpa till. Nu finns vi där för att hålla valp- och vardagslydnadskurser och för att erbjuda problemhundsutredningar. SKK hänvisar till olika uppfödare och rasklubbarna svarar på frågor om rasen.

Det är dock mycket sällan som en rasklubb avråder en potentiell köpare från att köpa just deras ras. Ibland är det inte utan att man undrar varför rasklubben eller uppfödaren inte trots allt tyckte att det kanske varit lämpligt att avråda 65-åriga Ulla, som bor i lägenhet i stan och som mest ville ha promenadsällskap, från att köpa en tax?  Nä, istället säger vi att ”ja, det vore väl en god idé, Ulla! En hund, så du kommer ut och får motion och träffa lite folk!” Så glömmer man berätta att en tax är en jakthund, som kräver mycket motion och mycket mental aktivering för att må bra. Så slutar det med att taxen drar i koppel, skäller på andra hundar, skäller inomhus och Ulla är förtvivlad och suckar uppgivet att ”det var ju inte en sådan här hund jag ville ha”…

Då kommer instruktörerna och hundpsykologerna rusande! Gå en kurs! Vi ska hjälpa! Vi ska fixa! Och det är ju toppen att det finns folk som är villiga och beredda att ta tag  i problem när de uppstår.  Men dessa insatser av instruktörer och hundpsykologer sker ju trots allt efter att beslutet om hundköp redan tagits och valet av ras redan gjorts. Kanske borde vi försöka se vad vi skulle kunna göra innan problem uppstår? Dvs att vi försöker vara proaktiva istället för reaktiva! Hur då? Hur menar jag nu?

Att erbjuda valp- och vardagslydnadskurser är såklart delvis proaktivt. Men om vi tar stora summor för kurserna eller om vi utesluter vissa raser så är det inte det i samma utsträckning. För vilka är det som mest skulle behöva gå? Jo, det är förstagångshundägarna och de som inte haft hund på länge. Inte de som vi tror har störst sannolikhet att lyckas på tävlingsbanorna!

Men jag menar alltså att vi ska vara ute mycket tidigare än när det är dags för valp- och vardagslydnadskurserna! Jag vill att vi är med från allra första början – helst ända ifrån det att tanken kring hund börjar ta form hos den blivande hundägaren!

Därför föreslår jag att vi alla börjar erbjuda gratis ”Köpa Hund”-kurser. Jag höll en sådan förra hösten och den var mycket uppskattad. Den var förlagd över ca 3-4 timmar en lördag förmiddag och jag bjöd på fika. Med andra ord är det inte en massa arbete som vi gör utan att få ersättning för det. Dessutom är sannolikheten att hundägarna väljer att gå valpkurs hos dig hög och ännu högre blir den om man kan tänka sig att t ex erbjuda de som gått ”köpa hund”-kursen hos oss 10% rabatt på valpkursen. Sedan är det också sannolikt att om vi är många som erbjuder sådana kurser, så kommer  det med tiden att bli allt färre ”fel-köp”.

Framsidan på häftet

Min ”köpa hund”-kurs var uppbyggd i tre delar: 1) Har jag förutsättningarna?, 2) Vilken hund ska jag ha? Och 3) Hundköpet och de första veckorna. Jag har dessutom satt ihop ett häfte på ca 20 sidor, uppbyggt efter upplägget på kursen, som jag låter deltagarna få med sig hem. Tanken är att den blivande hundägaren ska gå igenom häfte del för del och fylla i det allt eftersom och på så sätt mogna i sina hundköpartankar.

På själva kursdagen går vi igenom de olika stegen och deltagarna har möjlighet att ställa de frågor de har kring att vara hundägare, rasval och dylikt. När de sedan kommer hem kan de sätta sig i lugn och ro med detta unika häfte och på så sätt få stöd hela vägen igenom hundköpet.

Vill du ta del av häftet och använda dig av det? Jag vill inte ta betalt av andra instruktörer för materialet eftersom jag vill att ni liksom jag ska hålla dessa kurser gratis. Dock har jag lagt ner mycket tid på det och därför jag vill gärna veta vem som använder mitt material, därför ber jag er skicka mig ett mejl för beställning, så skickar jag dig en kopia i PDF-format. Det enda du åtar dig är att låta copyright-texten vara kvar och att inte sprida det vidare till andra instruktörer/hundpsykologer direkt utan i så fall ber dem kontakta mig direkt!

Siduppslag

Givetvis kan du göra ditt eget upplägg efter vad du själv vill – men jag ber dig att inte ändra i mitt material, utan i så fall gör tilläggsmaterial. Vill du ta betalt av deltagarna för utskrifter och offertmapp, så gör det – men ta inte betalt för materialet.

Power Point-presentation

Vill du utöver häftet, ha mina power point slides så skriv det i ditt mejl! Dessa kan vara bra för dig att ha som stöd, alt. att visa med en projektor om du har tillgång till en sådan.

Låt oss tillsammans försöka för att förebygga, och inte enbart försöka hantera och lösa, problem som uppstår!

Välkommen med din beställning: info@bevreus.se !

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Kursutvärderingsmallar åt alla!

Efter mitt inlägg ”Nöjda kursdeltagare” så har jag fått ett par mejl från bloggens läsare med frågan om jag har en kursutvärderingsmall som jag skulle kunna tänka mig att dela med mig av. Javisst har jag det!

Om mallarna
Använd dessa mallar hur du vill, när du vill och till vad du vill! Inspireras att skapa egna, använd dem som de är eller ta bort/lägg till någon fråga. Bara du är modig och klok nog att använda dig av en utvärdering!

Tips
Jag har skrivit att det är frivilligt att uppge namn på utvärderingarna. Möjligheten Att få vara anonym rekommenderar jag att du använder under kursens gång – då du kan följa upp eventuella oklarheter i grupp vid nästa kurstillfälle. Sista gången kan det vara bra att ha ett namn ifall du skulle behöva få ett förtydligande av något. Jag brukar dock låta det vara anonymt – mest för att jag då får ärliga svar – inbillar jag mig i alla fall.

Här nedan har du tre olika mallar. Mall 1 är en skriftlig utvärdering att använda någon gång i mitten av kursen. Har du en lång kurs (många tillfällen eller lång tid passerar mellan gångerna) eller om du helt enkelt hellre vill ha en enklare utvärdering så rekommenderar jag mall 2.

Mall 2 visar en mycket enkel utvärdering som man kan använda sig av mitt under pågående kurs. Instruktioner medföljer när du hämtar hem mallen. Denna ska dock diskuteras i grupp gången efter den är gjord.  Jag har inte själv kommit på denna – det var en utvärderingsform jag fick lära mig på min instruktörsutbildning och som de använt på de kursledarutbildningarna jag deltagit på.

Slutligen, så är Mall 3 en skriftlig utvärdering att använda i slutet av kursen.

Här är mallarna:

Mall 1 – Individuell utvärdering under pågående kurs
Mall 2 – Gemensam utvärdering under pågående kurs
Mall 3 – Individuell utvärdering vid kursavslutning

Varsågoda :)!

Å du – tillåt dig själv att utvecklas och växa som instruktör!

Publicerat i Instruktör | Lämna en kommentar

Utmaning: Skapa din hunds ”ordbok”

Det är evigheter sedan jag skrev nu, men snart är den tunga perioden över och jag kommer att kunna börja skriva mer frekvent här igen.

Något som jag pysslat lite med under våren är att sätta ihop min hunds ordbok – eller kanske snarare ”signal-bok”. Det var något som Kathy Sdao pratade om – att vi är väldigt dåliga på att hålla koll på vilka signaler vi har och många gånger så låter våra signaler ganska lika. Genom att hela tiden skriva upp vilka signaler du lärt din hund och sedan välja nya signaler som inte kan komma att blandas ihop med andra så minimerar du risken för frustration och missförstånd.

Så nu utmanar jag er alla att sätta er och skriva ihop er hunds signal-bok! Länka till din blogg eller lägg in hela signal-boken som kommentar!

Här kommer Athenas signalbok för att ni ska få en bild av hur det kan se ut:

  Verbal signal Betydelse Förväntad respons
1 Akta ”Gå undan – det är farligt” Backar snabbt ifrån det hon för tillfället tittar på
2 Ajaj Det är inte tillåtet Släpper det hon håller på med, tar kontakt med mig och kommer för belöning
3 Apa En specifik leksak Letar upp apan
4 App-app Det är inte tillåtet Släpper det hon håller på med, tar kontakt med mig och kommer för belöning
5 Apport Hämta och avlämna hos mig Springer och hämtar angivet föremål och avlämnar det sittandes i utgångsställning
6 Athena Hennes namn: Ta kontakt med mig Ser på mig och förväntar sig antingen godis eller vidare signaler
7 Backa Gå baklänges Backar ett par steg
8 Bada Simma, leka i vattnet Går och badar
9 Ben Tuggben Letar upp ett ben eller går till godisskåpet.
10 Bil Bilen Går till bilen.
11 Boll Vilken boll som helst Letar upp en boll
12 Bra Belöning kommer Tittar på mig och kommer för belöning
13 Buga Buga Böjer ner framkroppen som nr hon sträcker sig
14 Bulle Fika-bulle Placerar sig strategiskt för att få fikabröd
15 Bäst Skall Skäller
16 Detta hållet Du går åt fel håll – här ska vi gå Byter omedelbart håll och följer med mig
17 Du Kontakt Ser på mig och förväntar sig vidare signaler
18 Duktig Belöning kommer Tittar på mig och kommer för belöning
19 Efter Gå bakom mig Väntar in mig och går sedan precis bakom mig tills jag ger slutsignal
20 E nej Kontakt Tar kontakt med mig och väntar in nästa signal
21 Fika Fika Placerar sig strategiskt för att få fikabröd
22 Fot Håll dig i fotposition Följer min vänstra sida med fokus på mig
23 Före Gå framför mig Går ut i kopplet längd och går rakt fram med spänt koppel
24 Godis Belöning Kontakttagande och förväntan på något gott
25 Gå runt Gå runt… Går runt en lyktstolpe, en kon eller ett träd
26 Gå ut Gå på promenad Reser sig och går till hallen – förhöjd aktivitet
27 Göm dig Sätt huvudet mot min arm Sitter med båda tassarna på in arm och döljer ögonen bakom min arm
28 Ha det? Vill du ha det? Kontakt och förväntan om något gott
29 Hit Kom till mig Full fart mot mig och ingång till utgångsställning
30 Hopp Hoppa Hoppar över ett hinder
31 Hopp opp på … Hoppa upp på… Hoppar upp på angivet föremål
32 Här Här ska vi gå Byter ev håll och följer med mig
33 Ja Du är rätt på det – fortsätt så  
34 Kex Du ska få ett kex Ser på mig och förväntar sig godis
35 Kissa Kissa Går och kissar
36 Kom   Kommer fram till mig
37 Kom igen Det var fel – prova igen  
38 Kommer nån Det kommer någon På promenad: sluter an till min vänstra sida

Hemma: skäller och går ut i hallen

39 Konen Ställ dig bakom konen Springer ut och ställer isg bakom en kon
40 Koppla dig Jag ska sätta på dig kopplet Blir stilla tills jag säger ”okej” eller ”varsågod”
41 Ligg Lägg dig ner i fällande rörelse bakåt Lägger sig i bakåtrörelse – utan att förflytta sig
42 Loss Släpp Släpper det hon har i munnen
43 Lägg dig Lägg dig ned Lägger sig ned, hur hon vill och var hon vill
44 Marie En person Ser på en annan person
45 Mat Dags att äta Springer ut i köket där maten förvaras
46 Matte Jag Ser på mig
47 Okej Det är tillåtet Gör det hon vill, men först ”frågat” mig om (t ex bada i kärr)
48 Ordentligt Håll dig nära mig, på min vänstra sida Sluter an vid min sida och saktar tempot en aning
49 Pang Spela död Lägger sig ned på sidan, med huvudet ner i marken
50 Pass på Nu kommer dummyn Riktar blicken utåt för att se när en dummy faller
51 Paus Paus i träningen Går till sin filt och lägger sig.
52 Puss Pussa på… Trycker mun/nos mot en människas mun
53 Rutan Spring till mitten av ”rutan” Springer ut och ställer sig i mitten av ”rutan”
54 Se ”Jag ska visa dig” Kommer fram och undrar nyfiket vad jag gör
55 Siktigt ”Försiktigt…” Blir försiktig och lite osäker på något som är varmt, halt, högt osv
56 Sitt Sätt dig Sätter sig
57 Sidan Gå vid min vänstra sida Sluter an och går ”jakt-fot”
58 Slalom Gå sick-sack mellan mina ben Går igenom mina ben när jag tar steg framåt tills jag ger slutsignal eller markerar
59 Soffan Soffan I kombination med ”Hopp opp” hoppar upp på sin egen plats i soffan
60 Spela spel Ska vi spela spel? Går till skåpet där vi förvarar Nina Ottossons träspel och liknande
61 Stanna Bli där du är Blir på den plats där hon är när signalen ges – ställning spelar ingen roll
62 Sten Sten I kombination med ”Hopp opp” hoppar upp på den första sten hon ser
63 Stå Stå Står still. Om det är under rörelse, så stannar hon omedelbart och om hon sitter/ligger så reser hon sig till stående med låsta bakben.
64 ”Det hållet” I kombination med handtecken: springer i den riktning armen visar
65 Ta den Ta den Ta det du ser i munnen
66 Tack Släpp Släpper det hon har i munnen
67 Tass Ge mig din tass Lägger tassen i min hand
68 Tillsammans Gå ihop med mig Ansluter till mig – vilken sida som och går där tills jag ger slutsignal
69 Titta Titta på det jag visar Tittar omedelbart på det jag pekar på
70 Tittut Titta upp från ”göm dig” Lyfter huvudet från ”Göm dig” – fortfarande med båda tassarna på min arm
71 Ut Spring längre ut I kombination med handtecken vänder och springer längre ut ifrån mig
72 Var är…? Var är…? Tittar/letar efter angiven person/angivet föremål
73 Varsågod Slutsignal Gör det hon vill/tar det hon vill
74 Vinka Lyft tassen Lyfter en tassen i en ”vinkande” rörelse
75 Visa Nu kommer någon att titta dig i munnen Sitter vid min sida när någon kommer fram och tittar i hennes mun
76 Vovve Annan hund I kombination med ”var är” så tittar hon på den andra hunden.
77 Vänta Vänta Väntar/stannar där hon är tills jag kommer fram och ger slutsignal
78 Yes Markör – belöning kommer Vänder sig mot/kommer till mig för att få belöning
  Visuell signal Betydelse Förväntad respons
  Platta på golvet Target Trampar med tassen på plattan
  Post-it lapp Target Sätter nos på target
  Knuten näve Target Sätter nos på target
  Öppen handflata Target Sätter nos på target
  Pekfinger Target Sätter nos på target
  Targetpinne Target Sätter nos på target
  Armen rakt upp ovanför mig, öppen handflata Stilla Blir stilla tills jag ger vidare instruktioner
  Armrörelse rakt ut till höger Spring höger Springer till höger (kombination ”så”)
  Armrörelse rakt ut till vänster Spring vänster Springer till vänster (kombination ”så”)
  Båda armarna rakt ut i sidan, öppna handflator Inkallning Kommer hela vägen in till min vänstra sida
  Händerna rakt framför magen, handflatorna ut Backa Backar tills nästa signal kommer
Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Vi alla korrigerar våra hundar!

Konstigt påstående? För en del är det kanske det, men jag har upptäckt att det inte alls är  irrelevant att diskutera. Efter TV4’s kvällsöppet såg jag en diskussion i ett hundforum där man ville mena att man på de olika sidorna pratade förbi varandra – att man jämförde äpplen och päron. Man menar då att Bengt Rödseth, Hans Rosengren och Fredrik Steen pratar om korrigeringar och att Natasja Ravenklint och Anders Hallgren pratar om bestraffningar. Det är inte första gången jag ser att den här förvirringen finns. Och egentligen är det inte konstigt – för det är två helt olika begrepp och det är dumt att likställa dessa båda begrepp. Fast de har väldigt mycket med varandra att göra.

Innan jag går vidare i någon diskussion, så tycker jag att det känns viktigt att gå igenom begreppens betydelse, så att du som läser vet vad jag avser när jag skriver dem.

Vad är en bestraffning?
Enligt Svenska Akademiens Ordbok så innebärdet att bestraffa någon att:

mer l. mindre strängt (muntligen l. skriftligen) tillrättavisa l. klandra l. kritisera l. fördöma l. näpsa (ngn l. ngt).

I inlärningspsykologisk mening innebär det att ge konsekvenser som leder till att någon slutar att bete oss på ett visst sätt. Detta kan vara klurigt, men låt oss titta på några exempel:

Pelle får en dask i rumpan för att han tjatar om att få åka till simhallen.

I ovan exempel är det obehaget av dasken i rumpan som är konskvensen och kommer att få Pelle att sluta tjata. Alltså var konsekvensen av tjatet fysiskt obehag (troligen också psykiskt – dessutom är det såklart olagligt att slå sitt barn!) och eftersom det leder till att Pelle slutar tjata var det en bestraffning.

Pelle blir utskälld av mamma för att han tjatar om att få åka till simhallen.

Nu är istället konsekvensen av tjatet att bli utskälld. Utskällningen leder till att Pelle slutar tjata och därmed var den också en bestraffning.

Pelle får inte åka till simhallen så länge han tjatar om det.

I det här exemplet blir Pelle också bestraffad! För konsekvensen av tjatet blir uteblivet besök på simhallen och det kommer också leda till att Pelle slutar tjata.

Pelle får en klubba för att han ska sluta tjata om att få åka till simhallen.

Ovan exempel är inte ett exempel på bestraffning, även om klubban leder till att Pelle slutar tjata för tillfället. Men för att det ska räknas som bestraffning, så ska konsekvensen leda till förändrat beteende. I detta exempel skulle man istället kunna tänka sig att Pelle nästa gång han vill gå till simhallen eller vill ha en klubba kommer att börja tjata.

Men om Pelle aldrig slutar tjata för att mamman skriker heller? Nej, då är det inte heller i ren inlärningspsykologisk mening en bestraffning. Troligen har mamman skrikit så mycket att Pelle habituerats (vant sig vid) till det. På samma sätt kan hundar vänja sig vid skrik, men också vid att få godis, kel och leksaker. Då kan det vara svårt att belöna dem med det.

Så en bestraffning är en konsekvens av ett beteende som leder till att det med tiden upphör eller minskar i frekvens.

Vad är en korrigering?
Enl Svenska Akademiens Ordbok innebär att korrigera att:

rätta (ngt efter en värklig l. tänkt nomn), göra riktig(are), beriktiga; rätta till, justera, förbättra; ändra för att beriktiga l. förbättra; vanl. med avs. på ett uttalande l. en åsikt l. dyl. l. på skriftlig framställning; äv. med de(t) fel som bör(a) rättas ss, obj: rätta, rätta till; avhjälpa.

Med andra ord innebär det att rätta till eller förbättra. När vi pratar beteenden, så innebär det då att vi försöker ändra eller modifiera ett beteende till något som passar oss bättre. Är det då inte samma sak som bestraffning? Nej, det är det absolut inte! Jag skulle ju kunna vara missnöjd med att min hund sätter sig snett och hjälpa henne rätt med hjälp av en godis i min hand eller genom att använda målhanden tills dess att hon lärt sig att sätta sig rätt självmant. Då bestraffar jag inte henne.

Låt oss titta på några exempel på korrigeringar:

Sara får beröm av dagisfröken när hon istället bara för att lämna bordet, som hon brukar, dukar av sin egen tallrik

I det här fallet tillför fröken beröm (positiv förstärkning) för att ändra på ett beteende. Sannolikheten för att Sara ska duka av sin tallrik nästa gång hon ätit har just ökat. Alltså är vi på god väg i att korrigera beteendet att bara lämna bordet. Här försöker fröken alltså korrigeriga (tillrättningen av beteendet) istället genom att förstärka det beteendet vi vill ha, vilket är raka motsatsen till en bestraffning.

När Sara lämnar bordet utan att duka av sin egen tallrik så skäller fröken på henne

I det här blir Sara utskälld för sitt beteende. Att hon fick skäll innebär återigen att sannolikheten för att hon ska duka av sin tallrik nästa gång nu också ökat (förutsatt att hon fick förklarat för sig varför fröken var så arg, annars ökar snarare sannolikheten för att Sara inte ska våga gå ifrån bordet). Här försöker fröken korrigeriga beteendet genom att bestraffa beteendet vi inte vill ha (positiv bestraffning).

Så en korrigering är med andra ord ett sätt att rätta till en felaktighet eller förbättra något ( i vårt fall ett beteende). Men en korrigering kan likaväl bestå av positiv förstärkning som av positiv bestraffning (och funderar man en stund kan man säkert hitta förslag på hur man kan korrigera med hjälp av negativ bestraffning och negativ förstärkning).

Det finns mycket att säga kring bestraffningar och förstärkningar, men det tänkte jag inte bland in i detta inlägg.

Vad innebär då detta i hundvärlden?
Kanske är det inte så svårt att lista ut nu? Kom ihåg vad vi kom fram till att en bestraffning var: en konsekvens av ett beteende som leder till att det med tiden upphör eller minskar i frekvens.

Så ta dessa tre exempel:

1)    Jag rycker Fido i kopplet när han skäller på en annan hund
2)    Jag går raskt fram och skriker argt på Fido när han står och luktar på något istället för att komma till mig
3)    Jag stannar varje gång Fido drar i kopplet

I ovan exempel försöker jag korrigera min hund genom att utdela en konsekvens som ska leda till att min hund slutar bete sig som den gör. I inlärningspsykologisk mening bestraffar jag då också min hund. Alltså i ovan exempel beskrivs försök till korrigeringar genom bestraffningar.

I de två första exemplen är risken överhängande att bestraffningen missuppfattas av hunden. I det första exemplet kan rycket leda till smärta som hunden kopplar till den andra hunden, vilket bara kommer att intensifiera utfallen framöver. I det andra fallet riskerar vi att hunden, som förmodligen varit så upptagen att den inte hört, uppfattar att jag bestraffar den för att den står och nosar. Varför skulle den då komma till mig nästa gång den står och nosar då jag troligen bara är arg?

Det sista exemplet kanske man inte vid första anblick tycker är en bestraffning, men det är det. Om Fido drar i kopplet är det för att han vill framåt. När jag då stannar blir konsekvensen av hans dragande ett stopp och eftersom det motverkar hans vilja, så kommer han så småningom att sluta med det. Med andra ord är det en konskvens som leder till att ett beteende upphör, alltså en bestraffning.

Ta nu nedan två exempel:

1)    Jag klickar och belönar när Fido ser en annan hund, innan han börjar skälla.
2)    När Fido inte kom direkt på inkallning för att han luktade på något, så går jag lungt och hämtar honom, sätter på ett koppel och börjar träna på inkallning med mer störning. Under tiden får han gå kopplad där den icke fungerande inkallningen kan ställa till problem.

I ovan så har jag valt att korrigera Fidos beteende genom att lära honom vilka beteenden som är lönsamma och önskvärda för honom. När han inte skäller på den andra hunden, så väljer jag att tala om för honom genom min markör och efterföljande förstärkning att han är duktig och att det är det som förväntas av honom. När han kommer på inkallning blir han förstärkt med lek eller godis och så avancerar vi tills Fido väljer att komma till mig istället för att stå kvar och lukta. Även i dessa båda exempel korrigerar jag min hunds beteende. Men här gör jag istället korrigeringar genom förstärkningar.

Så sammanfattningsvis kan man korrigera beteenden på väldigt många sätt! Frågan är bara hur man gör det och det är här missförståndet finns. Många gånger pratar vi som om korrigeringar, förstärkningar och bestraffningar inte skulle ha med varandra att göra. Att påstå att korrigering och bestraffning inte har med varandra att göra är fel. Istället är det ju så att du kan korrigera ett beteende genom antingen förstärkningar eller bestraffningar! Och det är det valet man borde debattera!
 

Fundera istället över vad du gör!
Vi korrigerar ju egentligen allihop beteenden hela tiden – oavsett om vi anser oss tillhöra mjuka och moderna eller traditionella och hårda skolan! T ex ett utfallsbeteende vill vi hantera och få hunden att sluta med – dvs vi vill korrigera beteendet. Detta kan vi göra på olika sätt. Vi kan välja att utdela ett straff när hunden utför fel beteende, för att på så sätt få den att göra något annat. Vi kan också välja att belöna ett annat beteende än själva utfallet och på så vis lära hunden vilket beteende som är det önskvärda. I båda fallen arbetar vi för att korrigera, dvs rätta upp ett, enligt oss, felaktigt beteende.

Men är det egentligen viktigt vad du kallar din behandling av din hund? Jag tycker vi ska börja fundera på vad vi gör mot våra hundar istället! Om någon säger att ”du måste korrigera din hund när den skäller på andra hundar”, så börja fundera över vad det innebär. Innebär det att hänga upp den i kopplet så att den inte får luft? Innebär det att utdela en njurspark? Eller innebär det att välta runt din hund och trycka ner den i marken? Och i så fall känns det moraliskt, etiskt, riktigt och korrekt?

För att korrigera sin hund kan lika gärna innebära att fundera ut en träningsplan, iscensätta hundmöten och markera och belöna rätt beteende. Allt handlar om hur vi själva väljer att arbeta och ja, det kan krävas mer av oss som förare för att komma till rätta med problemet genom att träna fram det korrekta beteendet. Men se din fina vän i ögonen, så är jag övertygad om att du tycker att han eller hon är värd den ansträningen. För om valet står mellan att du får anstränga dig och att din hund får utstå smärta, rädsla och obehag så hoppas jag innerligt att du väljer det första alternativet. För våra hundars skull. För deras rätt till trygghet, värme och kärlek.

Och snälla, snälla ni – sluta prata om bestraffningar och korrigeringar som om de inte hade med varandra att göra!

Publicerat i Allmänt | 4 kommentarer

Det finns olika skolor – efter TV4’s Kvällsöppet

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något här i bloggen. Jag har haft fullt upp med att försöka få igång min hundskola och det har gått ganska bra, faktiskt. Kul! För övrigt valde jag i samband med nylanseringen av olika skäl att byta namn också. Så numer heter jag Bevreus Hundskola och finns på www.bevreus.se.

Nu tänker jag sticka ut hakan lite 🙂 – ni får gärna kommentera och förklara för mig om ni anser att jag har fel!

Igår var det tydligen någon form av debatt på TV4:as Kvällsöppet. Jag måste dock understryka att jag inte tittade, för jag blir så väldigt upprörd och jag avskyr när man förlöjligar och smutskastar varandra. På ett sätt tycker jag att det är fantastiskt bra att det som visas på TV ifrågasätts och det är för väl att det finns så fina människor som Anders Hallgren och Natasja Ravenklint (som för övrigt är min lärare på Hundens Utbildningsakademi), som faktiskt vågar stå upp emot organisationer som SKK och SBK.

Men jag blir så fruktansvärt trött på den här striden mellan olika skolor och olika övertygelser.

Varför kiva?
Varför måste vi fördumma och förlöjliga och varandras sätt att träna? Varför måste vi kivas om vem som har rätt? Vi har alla våra egna, unika erfarenheter av hundar och vi bildar vår uppfattning utefter dem. Jag har min absoluta övertygelse och får ofta, ofta kunder som kommer till mig – alldeles förtvivlade över att de upplevt att de av andra instruktörer tvingats göra sin hund illa på endera sättet. Jag är också fullständigt övertygad om att det finns människor som gått kurs hos oss som tränar med mjuka och moderna metoder som tröttnat för att de inte tyckt att det händer något och gått till de som tränar med mer traditionella metoder.

Visst, jag tycker det är tråkigt för hundens skull. Samtidigt försöker jag tänka på hunden i det långa loppet. Om hundägaren tyckte att korrigera hunden löste problemet, så kanske det besparade dem lång tid i konflikt (förutsatt att hunden inte tillbringade resten av sitt liv i rädsla för sina ägare)? Jag menar inte att korrigeringen är etiskt riktigt – kom ihåg att jag fortfarande står för mjuk och modern träning och jag jobbar inte med positiv bestraffning. Men det jag menar är att ibland så känns det som att vi försöker oss på det omöjliga – dvs att få den stressade småbarnsfamiljen med den stora schäfern som bara drar och sliter i kopplet att lägga timmavis på koppelträning, spår och annat.

Man skulle kunna argumentera för att familjen valt fel ras och frågan är faktiskt om de har tid med hund alls? Egentligen borde nog hunden omplaceras, men det skulle nog inte alltid familjen vilja. Det finns heller inget som styr hur mycket tid du måste ha för att få köpa hund och inte heller vilken ras du får köpa. Det är ju den här verkligheten vi har att jobba med. Förutsatt att instruktörerna håller sig inom ramen för djurskyddslagen, så har de ju rätt att träna som de vill och så länge de har nöjda kunder så kommer de att fortsätta. Och nöjda kunder har de ju – det vet vi! Och enligt Jordbruksverket, så bryter inte Barbro Börjesson mot djurskyddslagen om hon kastar saker på hunden – läs gärna mitt inlägg ”Vad säger lagen om positiv bestraffning?”.

Är det dåligt med olika skolor?
Kanske är det bra att det finns olika skolor? Att det finns olika övertygelser tvingar oss hela tiden att bli bättre och tydligare i vårt resonemang. Det tvingar oss att fortsätta träna och visa vad man kan uppnå med våra fantastiska metoder! Vi tvingas bryta mark inom olika sporter – lydnaden och agilityn domineras idag av positiva tränare. Nu är det bruksgrenarna som håller på att invaderas och vi har börjat nosa på jaktträningen och vallningen. Jag tror att det här är oerhört viktigt och att det är uppvisat resultat som vi vinner allra mest på!

Om vi tittar på många andra saker i samhället, så finns det olika metoder och övertygelser gällande t ex bantning, medicin, terapi, barnuppfostran och olika sporter. LCHF, GI och ISO – det har varit intensiva debatter om vad som är farligt och inte farligt, vad som funkar och vad som inte funkar. Till syvende och sist är det ändå den enskilde individen som måste säga vad som funkade bäst för honom eller henne. En del är fullständigt övertygade att naturläkemedel är bättre än traditionella läkemedel, en del föredrar gestaltterapi framför KBT och en del tror på fri uppfostran och andra på en mer sträng och traditionell uppfostran. Alla dessa olikheter tycker vi är okej – så länge ingen bryter mot lagen. Vi behöver inte tycka att allt är etiskt riktigt, men vi accepterar i alla fall att de olika skolorna finns.

Varför inte acceptera de olika skolorna inom hundträning på samma vis? Tänk vad skönt att släppa pressen vi har satt på oss själva att bevisa att vi har rätt! Tänk att bara få fokusera på vad vi kan åstadkomma med våra egna och andras hundar istället? Vi kan argumentera för en bantningsmetod i det oändliga – men när vi visar att vi faktiskt tappat en massa kilo eller att de vi coachar tappat en massa kilo – då börjar folk bli intresserade.

En lite mer nyanserad bild…
Ja, det skulle dock vara trevligt att få en lite mer nyanserad bild av hundträning i TV än det vi har idag. Barbro Börjesson, Cesar Millan, Jeppe Stridh och Fredrik Steen är av samma typ – det vore riktigt trevligt att få se Natasja Ravenklint, Anders Hallgren eller någon från Hundens Hus lösa motsvarande problem som de föregående fått göra. Kanske skulle det i alla fall få gemene man att inse att det finns andra sätt att träna, som också funkar. Då kan hundägaren göra ett mer medvetet val.

Men det är såklart inte lika coolt att belöna, stötta och hjälpa hunden som det är att rycka i den så den svarar upp! Det får gärna bli ett bett och då ska det zoomas in på blodfläckarna! Vilka hjältar de är som vågar! Och vad starka de är som orkar hålla hundarna! Wow!

Hur coolt skulle det vara om Spindelmannen satte sig ner och började prata med boven? Om han erbjöd boven beteendeterapi för att förstå varför han beter sig som han gör? Nä, det är ju ingen underhållning – bara mesigt! Det är så TV resonerar – därför att det är det vi tittare kräver.

Vetenskap eller inte vetenskap
För oss som läst inlärningspsykologi och de olika forskningsresultaten inom djurträning, så är det mycket märkligt att man kan påstå att det INTE finns vetenskap bakom klickerträning och operant betingning. Eller att det inte skulle finnas forskning bakom påståendet att positiv förstärkningsträning är det mest effektva sättet att träna på. Men jag tror inte att människor som påstår att det inte finns vetenskap bakom har läst eller lyssnat på människor som Ken Ramirez, Ian Dunbar, Kathy Sdao, Adam Miklosi eller Bob Bailey. Många av kritikerna till de mjuka metoderna är inte vidare utbildade och av de som utbildat sig, så är de fullständigt indoktrinerade av SBK, SKK eller någon rasklubbs sätt att träna hund. Vad hände med att ha ett kritiskt förhålllningssätt till allt?

För övrigt tycker jag ofta att vi som tränar med mjuka och positiva metoder hela tiden måste förklara oss och försvara oss och de flesta av oss vet varför vi tränar som vi gör och varför vi inte tränar som vi gör. Om jag frågade t ex Barbro Börjesson eller Fredrik Steen om varför de tycker att det är fel med operant beingning eller med att försöka motbetinga för att sedan träna in ett alternativt beteende så undrar jag om de kan svara vettigt? Eller kommer det bara att ”Det är bara att dalta!, Hunden behöver regler och konsekvens!, Hunden är ingen bebis!” Bla, bla, bla….

Jag skulle dock respektera deras träningsmetoder på ett annat sätt om de kunde förklara tanken bakom – dvs varför arbetar de med positiv bestraffning och negativ förstärkning? Varför anser de att det är mer riktigt och hur ser de det ur ett etiskt perspektiv? Hur rättfärdigar Barbro att hon kastar något på hunden? Jag vill inte höra ”för att så får han inte göra” , ”för att visa vem som bestämmer” eller ”för att visa vem som är ledaren”!

Jag skulle istället vilja få en förklaring till varför de anser att vi måste vara ledare och visa vem som bestämmer? Varför anser de att Ken Ramirez, Kathy Sdao, Bob Bailey, Emma Parsons, Karen Pryor, Adam Miklosi, Freddy Worm Christiansen, Runar Naess, David Mech m fl har fel? Vad är det som de har missuppfattat så djupt? Förklara det hemskt gärna för mig – för om vi mjuka tränare kan förstå resonemanget, så kanske vi lättare kan mötas?

Nu skulle inte detta bli ett påhopp på Barbro Börjesson, Fredrik Steen eller någon annan.  Dessutom – oavsett om man vill tro på vetenskapen eller om man vill påstå att den inte finns där så tränar man ju som man vill och känner är rätt!  Och jag tror fortfarande att uppvisande av resultat ger mer gehör än teoretiskt kunnande – även om teorin många gånger är en förutsättning för att nå bra resultat.

Inse att det alltid kommer att finnas olika åsikter
Hur gärna man än vill, så kommer det alltid att finnas olika åsikter. Jag var efter debattprogremmet inne på Facebook och det var många som gick hårt åt framför allt Hans Rosenberg (presstalesman för SKK), men även Natasja Ravenklint fick mycket kritik. Det är kanske heller ingen slump att alla de som jag såg kritiserade Natasja Ravenklint är SBK:are och/eller jakthundstränare och de som kritiserade Hans Rosenberg till största delen är privata aktörer?

Någonstans måste vi nog bara inse att det finns olika åsikter inom området. Vi tränar hund på olika sätt och det kommer vi att fortsätta göra. Så länge djurskyddslagen tillåter stryphalsband, ryck, knip och skrämseltaktiker så kommer folk att använda sig av det därför att det fungerar och ofta upplever man att det går fort. Så om vi verkligen vill förändra något, så borde vi ge oss på djurskyddslagen! Det är genom den vi kan få genomslagskraft och få folk att träna mer etiskt riktigt.

Sunt förnuft och träning grundad på din egen etik
Med risk för att det blev ett spretigt inlägg denna gången, så vill jag ändå sammanfatta det med att säga att även om debatten i TV 4:as Kvällsöppet igår tydlien inte verkar ha lett dit jag ville, så ska Anders Hallgren och Natasja Ravenklint ha en stor eloge för att de vågar stå upp gentemot SKK och TV-profilen Fredrik Steen.

Till syvende och sist handlar det om dig och din hund. Låt det sunda förnuftet ramas in av din egen etik och moral. Du ska må bra och din hund ska må bra. Ni ska ha en fungerande relation. Bara se din hund i ögonen – vad ser du? Och kan du leva med det du ser utan minsta uns av dåligt samvete? Ja, då tror inte jag du behöver fundera så mycket!

Vill vi sedan påverka folk som tränar med traditionella bestraffningsmetoder, så tror jag den enda vägen är via djurskyddslagen. Så – är det någon som vill driva frågan? Jag gör det gärna – men vi behöver vara fler! Så om du verkligen är sugen på att ändra något – hör av dig! Jag tror vi är många som vill förändra situationen och jag tror att vi kan lyckas om vi verkligen vill!

Publicerat i Allmänt | 6 kommentarer

Muta, belöning eller förstärkning? – dags att reda ut begreppen

Första gången någon går en kurs för mig upplever jag ofta, i början, en viss tveksamhet till mina metoder. Ofta har de som är tveksamma inte gått på en kurs där man uteslutande använt sig av positiva träningsformer tidigare och då upplevs det som att hunden ”bara gör det för godisets” skull. De flesta vill att hunden ska lyda ”för att jag säger det”.

Nu är det tyvärr inte så enkelt att hunden bara lyder ”för att vi säger det”. Det kommer aldrig att bli så, hur gärna vi än vill! Det är vetenskapligt bevisat att så är inte fallet, så det är meningslöst att försöka sträva dit hän. De kommer på inkallning och går fint i kopplet av en av följande två anledningar:

1)    För att få något som de vill ha – godis, leksak, kel eller liknande
2)    För att undvika något de inte vill ha – ryck i koppel, skrik, slag eller knip

Nu finns det säkert en och annan pessimist som tänker ”men min förra hund lydde ju för att sade det”! Är du säker på det? Gick din hund fot redan som valp ”bara för att du sade det”? Tränade du aldrig det? Jo, säger du, såklart jag gjorde – i början!  Om du inte betalade din hund för att gå fint – vad gjorde du när den drog? Röt åt den? Ryckte till i kopplet? I så fall gick hunden fot resten av livet för att undvika att bli ryckt i och skrikt på. Dvs du använde dig av negativ förstärkning i din inlärning – vilket forskningen absolut säger fungerar, även om det inte är det mest effektiva. Men inbilla dig aldrig att hunden gick fot ”bara för att du sade det”!

Vi ska inte inbilla oss att någon levande varelse gör något ”bara för att”. Det gör inte vi heller. Jag går inte och borstar tänderna om jag inte vet att det gagnar mig i det långa loppet – dvs jag vet att det förmodligen leder till att jag slipper tandvärk och obehagliga tandläkarbesök. Jag går inte till jobbet om jag inte får min lön och jag hade som barn aldrig gjort min läxa om jag inte vetat att det lett till bättre betyg, beröm av mina föräldrar och kanske en belöning i form av ett par nya jeans eller dylikt. Som liten hade jag aldrig lärt mig gå om det inte lett till att jag kunde ta mig till platser snabbare och lättare eller nå spännande saker som jag ville komma åt. Om mina ansträngningar inte lett till resultat hade jag jag istället fortsatt krypa.

Alla organismer fungerar likadant – forskare har bevisat det om och om igen: på hundar, katter, råttor, delfiner, valrossar, apor, fåglar, fiskar osv. Det är nämligen så att konsekvenser driver beteenden. Det är vetenskapligt bevisat av Thorndike genom hans ”Law of Effect” – den s k effektlagen (se gärna mitt inlägg om ”Thorndike och konnektionismen”).

Nåväl, låt oss backa tillbaka till de här kursdeltagarna som kommer för första gången och ställer sig sådär tveksamma till mina metoder. När jag frågar dem vad det är som känns så fel så är det just det här med att: ”ja, men jag mutar ju min hund till att göra det jag vill!”. Efter att jag fått samma svar ett par gånger började jag fundera och vid ett tillfälle passade jag på att baka in diskussionen kring mutor i min första teorilektion och plötsligt fick jag ett helt annat gehör redan från start.

Jag upptäckte då att det finns ett stort värde i att gå igenom skillnaden på mutor, belöningar och förstärkningar redan vid första tillfället. Detta för att få dem att förstå att hunden inte arbetar för en muta – utan för en ”lön”. När de väl förstått konceptet så brukar de tycka att det känns väldigt självklart. För vem skulle arbeta utan lön? Inte jag, inte du, inte delfinerna (fisken) och inte bina (honungen som bildas). Elefanterna skulle inte göra sina långa vandringar om det inte ledde till belöning i form av vatten och bad. Fågelhanen skulle inte sjunga så vackert om det inte ledde till att han så småningom träffade en hona. Ja, listan kan göras hur lång som helst!

Så vad är då skillnaden på dessa tre begrepp?

Muta
En muta är enligt svenska akademins ordbok:

1) gm pänningar, gåvor o. d. vinna (ngn) på sin sida l. förleda (ngn att göra ngt som är orätt l. oriktigt o. d.), besticka, köpa (se d. o.: )
2) oeg. l. bildl.: göra (ngn) gynnsamt stämd för sig gm böner, smicker, vänlighet, traktering o. d., intaga (ngn l. ngt) till sin fördel; förleda; särsk. i uttr. muta ngn till ngt, locka ngn till ngt.

Exempel på mutor:

  • Vi erbjuder tulltjänstemannen pengar så att han släpper igenom oss trots att vi har alldeles för mycket alkohol med oss
  • Vi erbjuder polisen en 1000-lapp på plats för att slippa få fortkörningsböter.
  • Vi säger till barnet att om han äter upp alla grönsakerna så får han gå till lekplatsen efteråt

Belöning
En belöning är enligt svenska akademins ordbok:

till lön l. vedergällning l. vederlag (för välförhållande, förtjänster o. d.) begåfva (ngn med ngt) l. tilldela l. gifva (ngn) ngt; vedergälla; äfv.: löna; i sht i fråga om ngt som (frivilligt) tilldelas ngn ss. utmärkelse l. uppmuntran l. tecken till erkänsla l. tillfredsställelse; ej sällan motsatt STRAFFA

Exempel på belöningar:

  • Vi blir befodrade eller får extra löneförhöjning när vi gjort ett bra jobb
  • Vi blir utsedda till årets medborgare och får ett pris för vårt engagemang i kommunala frågor.
  • Vi säger till barnet när han ätit upp alla grönsakerna: ”vad duktig du var, nu ska vi gå till lekplatsen!”

Alla ovanstående belöningar delades ut efteråt och var inte uttalade innan.

Förstärkning
En förstärkning är enligt svenska akademins ordbok:

”med avs. på egenskap l. tillstånd o. d.: ökning; stärkning”.

Dvs ett beteende stärks eller frekvensen på hur ofta det utförs ökar.

Exempel på förstärkningar:

  • Vi tröttnar på barnets skrikande i affären och köper till slut en tablettask i alla fall. Barnets skrikande blev förstärkt.
  • Vi kör alldeles för fort, men lyckas till vår glädje komma fram till vårt mål mycket fortare än planerat och utan att bli upptäckta. Fortkörningen blev förstärkt.
  • Vi fångar en fisk efter en stunds fiskande. Fiskandet blev förstärkt.

Den stora skillnaden mellan muta och belöning är att en muta presenteras INNAN och en belöning EFTER. Sedan lär vi oss ganska snabbt att om vi beter oss på ett visst sätt så kan en belöning väntas. T ex om barn brukar få göra roliga saker om de äter upp alla grönsakerna eller gör läxan ordentligt, så kommer de att börja göra det allt oftare. De är medvetna om att en tom tallrik kan leda till en stund på lekplatsen. Men även om de vet om det, så är det inte att betrakta som en muta – de vet inte om det gäller idag också och de vet heller inte om belöningen är densamma.

I hundvärlden
Låt oss nu gå igenom vad de egentliga skillnaderna i hundträningen detta innebär:

1)    En muta är något vi presenterar för hunden INNAN den utfört det vi vill – dvs vi lockar den till att göra något. Som ordboken säger – det är något vi utdelar för att ”vinna över hunden på vår sida” och få den att göra det VI vill istället för det den själv vill. Följande är exempel på mutor i hundvärlden:

  • Vi för en godisbit över huvudet på hunden för att få den att sätta sig.
  • Vi går med en godisbit i handen för att hunden ska gå med oss och inte dra i kopplet
  • Vi står med en tubost som hunden får slicka på medans någon känner igenom hunden för att få hanteringen att fungera
  • Vi försöker få hunden att gå på obehagligt material med hjälp av att hålla n godis en bit framför näsan på den.

I alla ovanstående exempel lockar vi hunden till att utföra något den inte annars skulle ha gjort.

 2)    En belöning är något hunden får EFTER att den utfört något vi tyckte var bra. Ordboken säger det är något som frivilligt utdelas av oss som en uppmuntran och erkännande. Följande är exempel på belöningar:

  • Vi delar ut en godbit när hunden har satt sig på vårt ”sitt”
  • Vi leker dragkamp med hunden när den gått fint utan att dra i kopplet en liten bit.
  • Vi klappar om hunden när den kommer på vårt inkallningsord.

Många gånger argumenterar här deltagarna här för att ”ja, men hunden vet ju att jag har godiset i fickan!”. Ja, men vet du kanske inte att du får lönen varje månad? Skulle du gå till jobbet lika villigt och arbeta lika effektivt om du bara fick lön vissa månader? Och om du dessutom fick den allt mer sällan – ju bättre du blir på ditt jobb? Inte jag i alla fall! Dessutom – kom ihåg vad jag skrev ovan om barnet och grönsakerna!

En annan aspekt att ta hänsyn till är vad hunden betraktar som belöning. Alla hundar känner sig t ex inte belönade av en klapp. Men vad som kan betraktas som belöning får bli ett annat inlägg 🙂 

3)    En förstärkning är något som ökar sannolikheten för att ett beteende ska utföras igen. Många blandar ihop det här med belöning. Alla belöningar leder inte till upprepat beteende, men det gör förstärkningar. Alla förstärkningar är heller inte belöningar – men många är. Dessutom finns förstärkare runt oss hela, hela tiden och vi kan inte alltid styra dem. Motsatsen – bestraffning – leder till minskad sannolikhet för att beteendet ska upprepas. Sedan finns det två varianter på förstärkningar och bestraffningar: positiva och negativa – men det får också bli ett annat inlägg.

Exempel på förstärkningar som våra hundar får:

  • Vi klappar en hund som hoppar på oss när vi kommer in genom dörren. Hoppandet blir förstärkt.
  • Cyklisten som cyklar förbi vårt hus försvinner när Fido skäller frenetiskt på den. Skällandet blir förstärkt.
  • Vi belönar hunden med en godbit när den går fot fint. Fotgåendet blir förstärkt.

Exempel på när en belöning inte är en förstärkning är om din hund inte bryr sig om det du vill erbjuda som belöning. Du kanske vill erbjuda en tråkig leversnitt när hunden hellre vill ha sin boll. Beteendet du vill belöna blir då inte vidare förstärkt – särskilt inte om din hund knappt vill ta det du erbjuder.

De två första exemplen är exempel på när en förstärkning inte är en belöning. Att cyklisten försvinner är inte en belöning, men eftersom hundens jagande ledde till att cyklisten blev bortjagad så lyckades hunden och beteendet blev förstärkt.

Ja, det är klurigt – men ack så spännande. Eller hur ;)?

Aldrig muta sin hund?
Sen vet jag egentligen inte varför det är så hemskt att muta sin hund? Jag tycker inte att man ska göra det i all evinnerlighet, men på en kurs kan det ta lång tid innan hunden bjuder på ett ligg och för att få hunden att komma igång kan det vara en ett sätt att komma igång. Inga kursdeltagare blir särskilt nöjda om de går en hel kurs och hunden kanske bara lägger sig 1-2 gånger. Men jag vill alltid att godiset ska bort ur handen efter mellan 1-3 försök. Som sagt, det handlar bara om att få igång rörelsemönstret.

Många trix kan vara knepiga och  svåra att få till genom shejping och då kan en muta för att få igång rörelsemönstret vara ett gott alternativ. 

Det kan finnas andra situationer, där en muta blir en ”nödlösning”. Om t ex man har en hundaggressiv hund och en annan hund plötsligt dyker upp på ett alldeles för nära håll så skulle i alla fall jag hellre välja att sätta köttbullen i näsan och undvika ett totalt misslyckande än att ta ett jättesteg tillbaka i min träning. Så om en muta fungerar i den situationen, så tycker jag man ska använda den,

Det kan säkert finnas fler situationer då användandet av mutor är väl berättigat! Skriv gärna en kommentar om du har fler exempel!

Avslutningsvis
Vi måste förstå känslan av att muta sin hund som många har när de börjar med arbeta uteslutande (eller så gott som uteslutande) med positiv förstärkning. När vi förstår och accepterar att det är så många upplever det så kan vi också förbereda oss och ha en bra genomgång så att vi kan skapa en förståelse för hunden och för våra metoder.

Jag tror att en genomgång av begreppen ihop med grundläggande inlärningspsykologi är ett alldeles ypperligt sätt att inleda en grundläggande vardagslydnadskurs på. Jag får alltid många positiva kommentarer kring mina teoriavsnitt och många gånger känner mina deltagare att de fått en helt annan syn på hundträning (eller i alla fall står det så i kursutvärderingarna 🙂 ). Därför hoppas jag att jag genom att dela med mig av mina erfarenheter kan ge inspiration och idéer till andra kursledare!

Publicerat i Allmänt, Instruktör | 6 kommentarer